Det behövs en strukturell omfördelning av tillgången på tid, plats och pengar inom konstområdet. Vi uppmanar därför Göteborgs konstmuseum att skriva under ett jämlikhetsavtal, skriver styrelsen för föreningen JA! i debattartikeln Ja till jämlik kultur – nej till patriarkatets konstsyn.
Naivt och farligt. Två klassiska skällsord som ofta använts i historien när det kommit till att beskriva kvinnors konst. Konstnärer som historiskt utvecklat och berikat konsten genom att våga utmana den patriarkala dogmen. Sånt som vi i dag kallar konst: performance, videokonst och fotografi initierades av framförallt kvinnliga pionjärer, och många av dessa modiga konstnärer representeras på utställningen Konstfeminism – effekter och strategier från 1970-talet fram till i dag.
I dag öppnar utställningen på Göteborgs konstmuseum. Föreningen JA! kommer att vara där och vi vill uppmana alla i Göteborg att besöka museet och ta del av konsten som finns där.
Det sägs ofta att konsten är så fri, och den kan vara många saker: ”intressant”, ”problematiskt” och ibland även ”institutionskritisk”. Men, så har vi det här med kvalitetsbegreppet. Av någon anledning har kvinnors konst ofta beskyllts för att hålla för låg kvalitet. Och kanske är det just det som utställningen Konstfeminism försöker omförhandla? Om så är fallet är en intressant fråga:Hur kommer det sig att föreningen JA! har beskyllts för att:
1) Inte vara riktig konst?
2) Vara av låg kvalitet?
Det är exakt samma argument som i århundraden använts för att värja sig gentemot naiv och farlig kvinnokonst, det vill säga sådan konst som visas på Konstmuseet, just nu.
Begreppet frihet.
Vi talar alltså om begreppet frihet i dess liberalaste mening där de som avviker från normen (läs vit västerländsk heterosexuell man) utmålas som problemet. Och det är ett liberalt politiskt system vi lever i, i det här landet i dag. I stället för att tala om det övergripande behovet av sociala och ekonomiska lösningar ser vi enskilda politiska förslag som påminner om att plåstra om cancer snarare än att bota den.
Vi tror inte på rådande definition av en fri kultursektor. För oss innebär den friheten att vi och andra utesluts genom bruket av luddiga begrepp. Samhället är patriarkalt och det är även friheten. Dom säger att vi inte ska vara så arga, men att vara glad är ett privilegium. Att inte känna ilska inför det system och de normer vi lever i, är förbehållet de personer som gynnas.
I samband med utställningen Konstfeminisms premiär på Dunkers Kulturhus i Helsingborg hösten 2005, erbjöd föreningen JA! de institutioner som ligger bakom utställningen att skriva under ett JämlikhetsAvtal. Än så länge har ingen av institutionerna skrivit på, vare sig Dunkers kulturhus, Liljevalchs konsthall, Riksutställningar, Hälsinglands museum eller den institution som nu visar utställningen – Göteborgs konstmuseum.
Ett av argumenten har varit att man som institution inte har rätt att ingå avtal med en ideell förening. Men med stöd av följande citat från Skatteverket ger vi Göteborgs konstmuseum en förnyad chans att ingå avtalet: ”En ideell förening blir en juridisk person i och med att den har bildats. Som juridisk person har föreningen rättskapacitet, vilket innebär att den kan ha tillgångar och skulder, ingå avtal och vara part inför domstolar och myndigheter.”
Alla har erbjudits – ingen har nappat
Vi såg ursprungligen föreningen JA! som en temporär förening, som skulle upplösas så snart dess mål var uppfyllt, förhoppningsvis i samband med Konstfeminisms avslutning i Göteborg då samtliga konstinstitutioner i Sverige borde ha signerat kontraktet. Så är nu inte fallet. Föreningen lever därför vidare.
Vi fortsätter att bjuda in alla feministiska konstnärer att delta i arbetet med att störta konstpatriarkatet, genom att verka för en strukturell omfördelning av tillgången på tid, plats och pengar inom konstområdet. Föreningen är både ett konstverk och en förening. Vi tror inte på en gräns mellan konsten och det övriga samhället. Vi menar att det inte finns några neutrala rum, det finns bara överlappande krigszoner och ockupationer. Härmed vill vi rikta oss till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth: Scenkonstutredningen Plats På Scen ligger på ditt bord, den föreslår en konsekvent genomförd statistisk kvotering. Vi stödjer helt denna slutsats och föreslår att kulturministern tar initiativ till att en liknande utredning görs på bildkonstområdet. Kulturpolitiken måste genomsyras av ett kritiskt förhållningssätt till kulturarvet och kvalitetsbegreppet och den måste ha ett tydligt intersektionellt könsmaktsperspektiv.
Johanna Gustafsson, Malin Arnell, Line S Karlström, Anna Linder, Fia-Stina Sandlund
Föreningen JA!, Göteborgs Posten, Debatt, 3 februari 2007
