Nedan kan du läsa manuset till det introduktionsanförande som YES! Association / Föreningen JA! höll under Dom kallar oss Konstfeminister – en paneldebatt om jämställdheten inom samtidskonsten på StockholmsTerrassen, Kulturhuset i Stockholm 17 juni 2006.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Hej och varmt välkomna till Kulturhuset och StockholmsTerrassen och till paneldebatten Dom kallar oss Konstfeminister – en paneldebatt om jämställdheten inom samtidskonsten! Mitt namn är Line S Karlström, jag är konstnär och en del av YES! Association / Föreningen JA! som arrangerar paneldebatten. Jag är här idag tillsammans med mina kollegor och styrelsemedlemmar av YES! Association / Föreningen JA! !, Malin Arnell – konstnär, Fia-Stina Sandlund – konstnär, Anna Linder – filmare och producent och Johanna Gustafsson – konstnär. Johanna Gustafsson kommer även att representera föreningen i panelen.
Innan vi börjar, vill vi först presentera bakgrunden till det här arrangemanget: Vi kommer kortfattat att berätta om YES! Association / Föreningen JA!’s historik, dess målsättning och avslutar sedan med närmare information om paneldebatten, själva är orsaken till att vi är här idag.
Låt oss bara påpeka, innan vi börjar, att vi i denna inledning kommer att ta oss friheten att bland annat citera telefonsamtal och e-post. Vi vill använda och hänvisa till dessa källor eftersom vi anser att viktiga saker sägs och avhandlas här. Vi väljer alltså att lyfta upp saker och ting i ljuset även om det kan leda till att vi trampar på en och annan tå.
Föreningen JA! bildades som officiell förening under hösten 2005 i samband med öppningen av utställningen Konstfeminism – strategier och effekter i Sverige från 1970 talet till idag på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utställningen är ett samarbete mellan Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Riksutställningar och konstvetaren Barbro Werkmäster och har sitt fokus på, som titeln antyder, feministiskt konst eller konst som har påverkats av, eller haft ”effekt” på den feministiska debatten, från 70-talet fram till idag. Utställningen är vandrande och öppnade för andra gången, på Liljevalchs konsthall här i Stockholm, igår.
Vi blev sammanförda till ett samtal som skulle, och har, publicerats i katalogen som hör till utställningen, och det var efter det mötet som vi fortsatte att diskutera vad utställningen innebär. Vi upptäckte nämligen att vi alla såg fram emot utställningen, med både glädje och tveksamhet.
Inledningsvis var vi rädda för att det fanns en dold agenda – att Liljevalchs konsthall och Dunkers Kulturhus behövde putsa upp sitt dåliga rykte i fråga om könsrepresentation i utställningsverksamheten och vid inköp. De är nämligen bland de sämsta konstinstitutionerna i Sverige på att bedriva en jämställd verksamhet. Hade de nu funnit det ultimata sättet att, enkelt och smidigt, ställa detta till rätta? De skulle under åren 2005-2007 inte bara få cred genom att göra en utställning med temat feminism utan viktigast av allt – förbättra statistiken vad gäller könsrepresentation med några hundra procent.
Vi såg upplägget, att klämma ihop ca 120 av Sveriges mest tongivande konstnärer, och kategorisera deras arbeten under olika teman som förminskande. Verk som haft en politisk sprängkraft riskerade att bli annekterade varumärken. Att de deltagande konstnärerna knappt får något betalt var inte heller ett gott tecken. Samtida konstnärer, av vilka många arbetar processinriktat och performativt, visas på utställningen, med ett undantag, endast genom dokumentation – det finns alltså ingen budget för en samtida feministisk konstnärlig praktik.
Vi upplevde att Konstfeminism tenderar att bli en antropologisk utställning som snarare avpolitiserar ämnet än något annat. En utställning som pekar bakåt.
Vi som står här uppe delade en önskan om att vara de som pekar framåt och vi ville att samtidens feministiska diskussion skulle finnas med i utställningssalarna. I ljuset av våra modiga, starka och fantastiska föregångare, och med stöd av alla briljanta feministiska aktörer i den samtida konsten, varav många deltar i utställningen, bestämde vi oss för att tiden var mogen. Vi tyckte att det var dags för Sveriges statliga konstinstitutioner att äntligen göra slag i saken och fixa det där med en verkligt jämställd och jämlik verksamhet en gång för alla. Var institutionerna bakom utställningen Konstfeminism, och andra konstinstitutioner som i teorin säger sig vara sugna på feminism och jämlikhet, beredda att praktisera? Var de redo för en juridisk överenskommelse?
Vid öppningen på Dunkers Kulturhus gjorde YES! Association / Föreningen JA! sitt första offentliga framträdande genom en Presskonferens / Performance. Vi hade tagit fram statistik kring de deltagande institutionerna, samtalat med kulturnämnden om jämställdhets och mångfalds planer och även haft kontakt med Jämo. Vid en genomgång av det dokument som styr jämlikhet inom de här institutionerna förstod vi snabbt varför det inte händer så mycket på jämlikhetsfronten. Samtliga jämställdhets och mångfalds planer fungerar nämligen som rekommendationer, och har därför ingen verklig betydelse och därmed heller ingen reell funktion. Därför sammanställde vi, i samarbete med en juridik forskare, ett lagligt bindande kontrakt som innebär löfte om inkvoterad jämlikhet på institutionerna; JA! – JämlikhetsAvtal.
Avtalet går ut på att säkerställa jämlikhet vad gäller inköp, utställningar och anställningar. Vid eventuella avvikelser från 50/50 status när det gäller könsrepresentation utgår böter tillfallande YES! Association / Föreningen JA!’s verksamhet. Pengar som YES! Association / Föreningen JA! i förlängningen delar ut till konstnärer som på något sätt blivit diskriminerade på grund av kön, etnicitet, klasstillhörighet eller sexuell läggning.
Vid Presskonferens / Performance erbjöds institutionerna att ingå avtalet men – samtliga avböjde. De gav dock ett löfte om att ta kontakt med YES! Association / Föreningen JA! för vidare diskussion redan dagarna efter. Detta skedde dessvärre inte förrän YES! Association / Föreningen JA! offentliggjorde tystnaden på sin hemsida. Då kom respons från institutionerna.
Riksutställningar var först ut och generaldirektör Ann Follin lät per e-post meddela att de inte ämnade skriva under avtalet. Anledningen var att de redan ansåg sig arbeta aktivt med jämlikhet, och att de delade samma vision som YES! Association / Föreningen JA! men att de hade sitt eget sätt att uppnå målen på. Och mycket riktigt så är Riksutställningar den institution som har det bäst ställt vad gäller dessa frågor. Det här hedrar dem, men frågan kvarstår, när ska jämlikhetskraven på statliga institutioner bli bindande och inte som nu – rådgivande? Varför inte ta detta tillfälle i akt och skriva under ett kontrakt, om det som står i kontraktet är vad alla eftersträvar?
Kritiken som riktades till YES! Association / Föreningen JA! från institutionerna var att vi inte gett institutionerna tillräckligt stort utrymme under vår Presskonferens / Performance (vi lät dem endast ställa JA och Nej frågor, detta under de fem sista minuterna av framträdandet) och att vi fick institutionerna att framstå som löjeväckande. Man efterlyste därför en mer saklig dialog från YES! Association / Föreningen JA! sida.
Dunkers Kulturhus vågade inte maila YES! Association / Föreningen JA! med risk för att materialet skulle publiceras, 1:e konstintendent Magnus Jensner meddelade per telefon att de trodde att allt de skrev skulle vändas emot dem, men att de trots det övervägde att skriva under kontraktet – ett besked utlovades inom en vecka. Löftet infriades dock inte och föreningen JA! fick istället genom ett radioprogram veta att Dunkers Kulturhus inte kommer skriva under avtalet. En tid efter radioprogrammet kom ett brev undertecknat samme Magnus Jensner och Nils Righolt, Kulturhuschef, Dunkers Kulturhus, där de anklagar YES! Association / Föreningen JA! för att använda ”patriarkala styrtekniker”. I brevet förklarar de att de inte ämnar skriva under avtalet p.g.a., citat: ”I kommunens jämställdhetspolicy finns bägge frågorna upptagna. Dunkers Kulturhus arbetar efter dessa riktlinjer och eftersträvar förbättringar inom de områden där de inte efterlevs. Kulturhusets samlade utbudsverksamhet styrs i avtal med kommunens Kulturnämnd. Vi kan inte sluta avtal med enskilda föreningar, i det här fallet dessutom behäftat med eventuell sanktion i form av straffavgift.” Dessa ständigt återkommande formuleringar blir riktigt intressanta i ljuset av Lars Nittves ”bekännelse” i Dagens Nyheter den 18 april. Där erkänner han att han år efter år yttrat just dessa argument, men aldrig menat något. Nu vill han ha 50 miljoner av staten för att rätta till/belöna sitt beteende. En snart vedertagen taktik bland svenska konstinstitutioner?
Sist att höra av sig var Liljevalchs konsthall. Slutligen kom det ett brev signerat konsthallschef Bo Nilsson och 1:e konstintendent Niclas Östlind. De meddelade att de inte skriver under avtalet, eftersom de är en kommunal institution som arbetar utifrån kulturnämndens riktlinjer. Niclas Östlind och Bo Nilsson är kritiska emot YES! Association / Föreningen JA!. De har upplevt att YES! Association / Föreningen JA! inte bjudit in till dialog. De menar att vi medvetet valt en form för vår kritik, som gjort det omöjligt för dem att försvara sig.
YES! Association / Föreningen JA! har gjort upprepade försök till kontakt.
YES! Association / Föreningen JA! har en offentlig blogg på internet där vem som helst kan gå in och kommentera och diskutera.
YES! Association / Föreningen JA! har presenterat kritik och statistik på bakgrund av de förutsättningar som getts oss av institutionerna själva.
YES! Association / Föreningen JA! har bidragit med ett helt nytt, aktuellt feministiskt verk till utställningen Konstfeminism – en utställning med ett tema som i sig självt inbegriper kritik. Uppenbarligen, förväntas denna kritik föras inom vissa, av institutionerna, reglerade ramar.
Inför den andra öppningen av utställningen, som ägde rum igår, på Liljevalchs konsthall ville YES! Association / Föreningen JA! vara tillmötesgående och visa att vi tagit till oss kuratorsgruppens kritik angående deras upplevelse av att YES! Association / Föreningen JA! inte låtit kuratorerna/institutionerna komma till tals under Presskonferens / Performance. Vi erbjöd därför kuratorerna för respektive institution varsin plats i en Paneldebatt / Performance där de skulle ha möjlighet att beskriva sitt förhållande till begreppet feminism, berätta om sina respektive intentioner med utställningen samt kunna räta ut ett och annat kring YES! Association / Föreningen JA!’s handlande. Institutionerna avböjde, först med invändningen att det inte fanns ekonomi till genomförandet, (föreningen JA! hade bifogat en budget som täckte reskostnaderna för de deltagande, alltså kuratorsgruppen). När YES! Association / Föreningen JA! erbjöd sig att genomföra debatten – gratis, kom trots det ett gemensamt Nej! med förklaringen att kuratorerna inte ville uttala sig individuellt, och hänvisade att styrkan med utställningen var att den planerats och genomförts av ett kollektiv. De meddelade dessutom att de själva planerade ett samtal i egen regi, i Göteborg då utställningen avslutas 2007, och att de föredrar att tala då.
YES! Association / Föreningen JA! är vad man med konsttermer brukar kalla för en intervention. Denna intervention startade i och med Konstfeminism. Vi vill verkligen understryka att vi inte riktar någon som helst kritik mot enskilda medverkande konstnärskap och att vi främst har använt oss av utställningen som en symbol, för en större struktur. När vårt panelförslag avslogs av kuratorerna beslutade vi istället, att flytta ut interventionen ut ur utställningen, till Kulturhuset, som var intresserade, för att fortsätta diskutera det ämne som är kärnan i vårt arbete. Och det är det samtalet vi kommer att ta del av snart.
Vi har framförallt bjudit in personer som på ett eller annat sätt kommit med förslag till förändring på jämlikhetsområdet, som exempelvis Lars Nittve som nämndes tidigare. Vi har också bjudit in politiker eftersom det är de som i yttersta ledet fattar beslut om hur kulturpengarna ska användas, därav Leif Pagrotsky, kulturminister och Gudrun Schyman, en av talespersonerna för Feministiskt Initiativ. Leif kunde dessvärre inte komma, trots att han haft sex veckor på sig att planera in debatten. Hans sekreterare Gunnel Gennebeck förklarade för föreningens Fia-Stina Sandlund att ”Så är det här i livet”. Den som lyckas hacka sig in på regeringens hemsida kan istället läsa om hur Leif inviger utställningar sponsrade av absolut vodka och möter Jamie Oliver, den nakna kocken.
Vi ville ha en yngre generation representerad med en röst om vad som sker i utbildningen, Paula Urbano. Vi ville också ha en person som representerade ett närliggande område, scenkonstområdet, där det har hänt mycket på senare tid, vilket vi ska återkomma till senare. Vi bjöd därför in Vanja Hermele som skrivit en uppsats om kvalitetsbegreppet som hinder i vägen för jämställdhet inom teaterområdet. Vi beslöt oss också för att bjuda en chef för en konstinstitution inriktad på internationella utbyten och ateljéstipendier, Maria Lind från IASPIS.
Kuratorsgruppen för Konstfeminism hade ju redan avböjt vår tidigare förfrågan, men vi erbjöd dem trots det en plats i den här panelen. Det såg länge ut som att ingen representant för Konstfeminism skulle komma hit idag. Men, för ca två veckor sedan ringde plötsligt både Magnus Jensner från Dunkers Kulturhus och Anna Livion från Riksutställningar och ville skicka sina – chefer. Nu ville de ha två platser i panelen så det blev nästan huggsexa. Idag sitter här riksutställningars generaldirektör Ann Follin som representant för utställningen Konstfeminism.
Här är vi då, redo för paneldebatten Dom kallar oss Konstfeminister! Målsättningen är att tillsammans formulera fram konkreta åtgärder som ska skapa en jämställd samtidskonstscen. Fokus ligger alltså på framtiden! Panelen diskuterar i ca en timme, sen öppnar vi upp för frågestund i ca 30 minuter. Och eftersom vi vill att även ni i publiken ska få möjlighet att formulera er så ska alla frågor enbart kunna besvaras med JA eller Nej. Varmt välkomna allihop! Vi ska nu lämna plats för panelen och dagens moderator – Tiina Rosenberg! Johanna Gustafsson representerar YES! Association / Föreningen JA! i panelen och samtliga styrelsemedlemmar kommer att finnas kvar här efteråt för er som vill fråga, diskutera eller blir medkonstnärer.
Mycket nöje!
Härmed lämnar vi över scenen och ordet till Tiina Rosenberg med panel!
Eftertal:
Först av allt vill vi i YES! Association / Föreningen JA! tacka den engagerade publiken, tack!
Vi vill tacka alla de deltagande i panelen för strålande insatser, Gudrun, Vanja, Lars, Maria, Paula, Ann och moderator Tiina Rosenberg.
Och såhär i värmen tyckte vi att det passade bra att tacka panelen med en ansats till en könad fruktsallad.
(YES! Association / Föreningen JA! delar här ut varsin banan och varsin melon till paneln, Tiina får två meloner. Jubel utbryter.)
Tusen tack till vår femte styrelsemedlem – Anna Linder för allt arbete och för att du har spelat så fin musik för oss idag!
Vi vill också passa på att tacka Lisa Nyberg, som har dokumenterat idag och för att du har gjort en så flott affisch till oss!
Slutligen ett stort tack till alla er feminister som stöttar och gör YES! Association / Föreningen JA!
Kommentera artikeln?
