About the exhibition:
During the 1960s and 1970s, a generation of artists emerged with a self-described critical task: to engage with and reveal the power structures and ideological imperatives implicit in any given cultural situation, in the belief that doing so could create viable alternatives for living and art-making alike. Since then, this model for art has only become more prevalent—and yet both its purpose and effect today seem radically altered, even neutered. Indeed, we have become accustomed to hearing arguments stating that criticality by now has largely become the stuff of style, with artists accommodated time and again by commissioning museums and galleries, for example, so that critique is merely a gesture reinscribing a general status quo under the aegis of openness. As art historian Isabelle Graw wrote as early as the mid-1990s of this development, we have seen the critique of art, its institutions, and its social contexts become little more than “subversion for hire.”

But what kind of models of art-making might still be available to artists today wishing to work in this vein—seeking, in other words, to generate alternatives and oppositions to conditions as they are? And how might such models function, if they buck against recognizability within those doxas ascribed to “critical” work?

“Anti-Establishment” features a number of artists who do not seek to move beyond or outside institutions so much as to integrate themselves deftly into these spheres, imagining, in order to produce, new organizational frameworks. More specifically, these artists enter institutions—defined not only as social entities but also as artistic practices, even those that began as alternative—not only to underline or reveal those sites’ underlying structures and biases, but rather to suggest how the notion of the institution itself might now be a vessel to be considered anew for its vicissitudes. This project, in which a reformist impulse is not consensus-based but rather radical in its potential, might be seen as a kind of urgent refutation of breakdowns in larger culture—particularly in the contemporary political sphere—where anti-state sentiments are increasingly prominent on both ends of the political spectrum. While these artists do not adhere to utopian impulses of previous eras, they nevertheless envision novel collective relationships and emergent models of engaged citizenship.

Artists: Sarah Pierce, Ryan Kelly & Brennan Gerard, Arlen Austin & Jason Boughton, Chelsea Knight, YES! Association, and others.

Curator: Johanna Burton, Director of the Graduate Program, CCS BARD

CCS Bard Galleries
Annandale-on-Hudson, NY

M: Thank you Amanda Parmer for inviting us to the Open Forum and this panel discussion together with our friends Hanna Wilde, A.K. Burns, Clark Solack, and Litia Perta. Without you nothing would be worth it.

M: Financial Statement, March 11, 2012

Å: Hello, my name is Lee H. Jones but you can call me Killjoy or the YES! Association. We want to talk about money. First of all I want to share some facts with you. For every dollar that male artists make on this art fair, female artists only make a quarter. I also want to share that we don’t get paid by the Armory Show to speak here in front of you today. I can be here only because the Swedish National Board for Youth Affairs section for State Grants to Womens Organisations support our activities. The aim of the grant is to support women’s societies and associations, to promote women’s participation in the democratic process and in the life of society, and to stimulate women’s opportunities to defend their rights and make their voices heard.

M: I think that I am invited here today by The Armory Show to make my voice heard and to add criticality, difference and diversity, so called cultural capital, and through that increase the amount of monetary capital circulating at this fair. For free.

Å: And here we are, a very white-ish, well-behaved middle class-ish group of queer, trans and straight art workers that were given the possibility to talk under the umbrella BREAKING WITH HOMOGENEITY. I wonder when this break is going to take place, or what this title hide about the situation in the art business. There is no actual break taking place here, from what I can see, except the break between the financial flow out there, and the unpaid work being done in here to make that flow more interesting.

M: But I have been in similar situations before. Where I should be thankful for the opportunity to speak up. To tell our story in a small room for a few engaged friends and colleagues. It is not bitterness I express. No, I don’t feel bitter, but I’m tired. Tired of not getting paid and angry because the people that want to come and listen to this talk have to pay.

M: And now I have all this time to speak. 10 minutes.

Å: We are invited to share our world, to BREAK WITH HOMOGENEITY. We are so good at doing that, that’s way we are here. We, The YES! Association have been fighting for making the art world a more fun place by putting into practice a structural redistribution of the access to financial resources, space and time within the art scene. Sometimes we write contracts, sometimes we get them signed, they are all aimed at promoting more heterogeneous and more equal art institutions. To include difference and diversity within the institution. But is that really what we want?

M: We like deciding what art institutions should do and not do. We teach them how to count, and that counting is not enough. We are Contractors, Killjoys, lovers. We want to decide the rules of the game. We critique institutions. We like writing down laws and regulations on paper and we like sanctions. In 2010 we made a big art institution in Brooklyn sign one of our agreements.

Å: However, that is not entirely true, sometimes I do actually speak in public without getting paid, but then the situation is different, based on mutual respect and recognition. And most importantly, it is usually within a context where no monetary transactions take place, nobody pays, nobody sells nobody or nothing, and nobody and nothing is getting sold. This situation is different. What is the average hourly pay in this place, anyway? Can you tell me under what other roof is the difference in the hourly pay bigger?

M: There might be such places but those are usually marked by suppression, by contestation, protest and the formation of unions, or at least people (both the ones at the top end of the wage scale and those who hardly makes anything at all) have the decency not to connect, and instead divide along economic conditions and so called class divisions. Here, everybody pretends to be at the same party, dance the same dance, play in the same league, share the same dream. Art makes sad.

Å: Hello, I am Killjoy, are you Killjoy too? Then there are a few of us, good to know. Sometimes Killjoy wakes up and has a bad day. Killjoy wants to become Proper Subject. A Proper Subject. Be there, smack, right in the middle of it all, be legitimate, be a real human being. Have rights, assert rights. Be in the within, make the within more heterogeneous and more equal. Speak at the art fair.

M: Because I knew that I wouldn’t get paid today, I went to the art fair yesterday and begged. I tried to exchange my cultural capital to monetary capital.

Å: I speculated and transacted, threatened, used my feminist charms, played on bad conscience and guilt. Talked about the primordial debt. The debt that art handlers, gallerists, museum directors and collectors have to artists. That debt can never disappear, it can never be paid of. The surplus value created at this fair doesn’t even cover the interest of this debt. In Swedish Guilt and Debt is the same word: SKULD.

M: I cannot hide my anger to spare your guilt, nor hurt feelings, nor answering anger; for to do so insults and trivializes all our efforts. Guilt is not a response to anger: it is a response to one’s own actions or lack of action. If it leads to change it can be useful, since it is then no longer guilt but the beginning of knowledge. Yet all too often, guilt becomes a device to protect ignorance, the ultimate protection for changelessness.

Å: This is how much I made yesterday, during one hours exchange of cultural to monetary capital. 7 dollar and a lot of sweets. Was it worth it? Did I make any new alliances? Did it contribute to the redistribution of wealth? Did it make me happy? Did it give me power? Our bodies moving around the art selling bodies, trying to understand the driving forces behind this act, behind this engagement of selling art.

M: All this said, I want to end with explaining that there are some things that we don’t do for free. Our spontaneity is valuable, rare and very costly. It’s expensive. Very, so we are not giving it away. Therefore, during the rest of this talk we will only contribute with yeses and/or nos. Don’t get us wrong, we don’t do this out of disrespect for our colleagues here on stage or out of disrespect for you who are here in the audience. We do it out of a tremendous respect for you, for ourselves and for our common struggle.

M + Å: Thank you.

http://shifter-magazine.com/

Inbjudna deltagare:
Nasim Aghili, redaktör och ansvarig utgivare av den queerfeministiska konsttidskriften Ful
Helena Lindblom, redaktör för den queerfeministiska konsttidskriften Ful
Athena Farrokhzad, poet och kritiker
Ylva Habel, Lektor, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns Högskola och medlem i organisationen TRYCK
Josette Bushell-Mingo, regissör, skådespelare och medlem i organisationen TRYCK
Jeuno Kim, konstnär
Kim Einarsson, curator och verksamhetsledare på Konsthall C.
Föreningen JA / The YES! Association, presenterad av konstnärerna Malin Arnell, Åsa Elzén and Johanna Gustavsson

Närvarande:
Nasim Aghili, redaktör och ansvarig utgivare av den queerfeministiska konsttidskriften Ful
Helena Lindblom, redaktör för den queerfeministiska konsttidskriften Ful
Athena Farrokhzad, poet och kritiker
Ylva Habel, Docent, forskare vid Södertörns Högskola och medlem i organisationen TRYCK
Josette Bushell-Mingo, regissör, skådespelare och medlem i organisationen TRYCK
Föreningen JA / The YES! Association, presenterad av konstnärerna Malin Arnell, Åsa Elzén and Johanna Gustavsson

Filmer av kvinnor som ler i tio minuter. Video 11 minuter. 2011

Erika Magnusson är verksam som konstnär, scenograf och kostymdesigner.

ERIKA MAGNUSSON CV.pdf

www.erikamagnusson.com
logisticsartproject.com

Samarbete med en kvinna som tävlar i body fitness. video 4 minuter, stillbilder, ljud. 2011

Ett konstprojekt om global logistik. Resa från Stockholm till Shenzhen, föreläsningar och en 40 dygn lång videoinstallation på Kulturhuset i Stockholm 2012.

I valet av att göra en mängd röster hörda – ibland i samklang, ofta i konstruktiv konflikt – genom den fiktiva personen Lee H. Jones, fanns en önskan om att upplösa den singulära upphovspersonens monopol. Vi drömde om en utopisk röst; en mob, en blob, en kollektivitet som genom sina ord sprängde sönder de styrande patriarkala, rasistiska och kapitalistiska maktordningarna. För oss handlar det om att skapa utrymmen där den alternativa längtan kan få fäste och praktiseras. Genom texten ville vi återerövra, omformulera och inkorporera identitetspolitikens varierande erfarenheter. Vi är medvetna om att det finns tillfällen då det är av yttersta vikt att benämna källor och tydligt referera till specifika feministiska tänkare och görare, men i arbetet med verket We Will Open a New Front – lecture by Lee H. Jones valde vi en annan strategi. Vi lånade, approprierade, snodde, tilläts använda, citerade, parafraserade och felciterade livligt. Eller gjorde vi det? Om ingen äger språket, kan ord varken lånas, ges bort eller stjälas. Vi kan endast repetera och upprepa det som sagts förut – det är vår skyldighet att insistera och säga det igen och igen och igen.

Vi ville skapa en fiktiv karaktär, en organisk intellektuell som kunde förkroppsliga alla våra politiska begär. Vi ville kliva ut ur våra kroppar och in i språket där Lee H. Jones blir omöjlig att klassificera och dyker upp i olika skepnader vid olika tillfällen. Lee är alla, Lee är en, men Lee är aldrig vem som helst. Lee ägs av ingen. Lee H. Jones är både fiktion och mitt i verkligheten.

I We Will Open a New Front – lecture by Lee H. Jones vägrar vi låta språket förtingligas och ägas som en vara, som en artefakt. Vi vägrar erkänna språket som tillhörande och sprungen ur specifika namngivna individer. Vi vägrar skapa en hierarki mellan olika individer och röster. Vi låter istället fiktionen förbereda oss för framtiden. Det är ett sätt för oss att skapa erfarenheter i oss själva och hos andra som syftar till att göra en gemensam kamp möjlig, bortom den essentialistiska förståelsen av identitet. För föreningen JA! börjar identitetspolitiken just precis här och genom den politiska solidariteten. Är vi redo för det? Är ni redo?

Läs mer om We Will Open a New Front – lecture by Lee H. Jones här >>

Lyssna till ljudspåret Är det konst eller är det bara på riktigt? Är det på riktigt eller är det bara konst? av Fia-Stina Sandlund här >>

– Sublimt, sa föreningen ingick i MODERNAUTSTÄLLNINGEN 2010, 2 oktober, 2010 – 9 januari, 2011 på Moderna Museet i Stockholm.

"I Godots väntrum" Kajsa Dahlberg och Gritt Uldall-Jessen 2011. Läsning/performance för Vita Kuben, Norrlandsoperan, Umeå den 7:e april 2011. Medverkande: Charlotte Nordenfors, Gunilla Nordenfors, Kerstin Norlander, Malin Arnell, Kajsa Dahlberg och Gritt Uldall-Jessen.

www.kajsadahlberg.com

Just nu:
Malmö Fria Kvinnouniversitet MFK intar Konsthall C genom projektet Insisting to be part of this moment/movement (övertygade om vår storhet), 1 april – 29 maj 2011. MFK har också precis släppt boken Do the Right Thing – en handbok från MFK.

Tillsammans med min amerikanska kollega Tia-Simone Gardner under söker jag den svarta medborgarrättsrörelsens utveckling i USA och UK. Walking back, talking back and an investigation in 4 parts; One is a basic mapping of the origin and organization of the movements in the US and the UK. Secondly, were where the women? We know that the term intersectionality grew out of the practical situation for black feminists of the 60ties and 70ties; the black power movement didn’t want to acknowledge that them being women meant dealing with another type of oppression then being black, and the white hegemonic feminist movement didn’t want to acknowledge that it meant something that they were black and women, the situation led to the forming of the black feminist movement. Where are we at today and what can we learn from this? Thirdly we want to look and compare the different developments between the US and the UK to the present day where (to simplify things) the UK movement moved in to academia and developed Cultural Studies whereas in the US the focus was on community building. bell hooks says: “When our lived experience of theorizing is fundamentally linked to processes of self-recovery, of collective liberation, no gap exists between theory and practice.” As we understand it was the founding goal of both groups to bridge this gap, so why this split? What influences do post-colonial histories, labor- and educational political programs and immigrant policies have on their different developments? Because each site has unique histories of oppression, it is interesting to look closer at the following resistance and possibilities for social struggles; the UK and its colonized people, the US and its enslaved. The fourth aspect is therefore to look at the pedagogical aspects of the movements. We know for example that it was obligatory for those who joined the Black Panther guerilla section to also read Franz Fanon and Karl Marx, but Fanon and Marx are not the easiest thinkers and writers so how did they organize that? How did they connect the writings with the doing? How were they able to make Fanon and Marx understandable and relatable, especially under the U.S. Empiricism and anti Communist politics?

Under hösten 2011 utvecklar jag en serie Performance Föreläsningar med konstnär Jeuno Kim.

2011 är jag också del av ett kollektivt romanprojekt Schackrummet, initierat av Sinziana Ravini.

JOHANNA GUSTAVSSON CV.pdf

"The Collaboration: MS and AL", work in progress

My artistic practice is informed by feminist theory, intersectionality and post-colonialism. I work primarily with video on a project basis and often documentary footage and/or historical research serve as a starting points. Right now I am working on a project exploring the tension between a “history of feminism” and a ”feminist reading of history” considered from a Benjaminian perspective. The task is to take the legacy of historical materialism further and through fiction rethink temporality to be able to imagine a future different than the one introduced to us by the hegemony of the present. I aim to work self-reflexively and also problematize my own gaze, position and privileges. Many of my projects are interdisciplinary and in collaboration with other artists or people from other fields.

www.asaelzen.com

Rehearsal for Education I (2010)Single channel video, Black & white (no sound),16 mm film transferred to digital video,
4:30 minutes

Hong-An Truong is an artist and writer based in Brooklyn. She has been an artist-in-resident at the Center for Photography at Woodstock and the Visual Studies Workshop. Her photographs and videos have been shown at the Godwin-Ternbach Museum in Queens, the ISCP, the Los Angeles County Museum of Art, Laguna Art Museum, Torrance Art Museum, Oakland University Art Gallery, and DobaeBacsa Gallery in Seoul. Her work was included in 1968: Then and Now at NYU’s Tisch School of the Arts in 2008 and screened at the PDX Documentary and Experimental Film Festival in 2009. Recent group shows include Art in General, Gallery 456 at the Chinese American Arts Council, both in New York, a screening at DeSoto Gallery in Los Angeles, and the New Media Gallery at the John Hope Franklin Center at Duke University. Truong received her MFA at the University of California, Irvine and was a studio fellow in the Whitney Independent Study Program.

Webbsida: www.hongantruong.com/

Cum pane - the one you share your bread with, 2002, 8 min, 35 mm, Dolby-SR, 1.1;66

Anna Linder is active in the field of film, music and art. Born 1967 in Storuman, Lapland. Lives and works in Stockholm, Sweden. Since 1990 she has taken part in various cultural projects, working as a producer and manager for art shows, events and concerts. Her works have been selected for festivals and art exhibitions, in Sweden as well as abroad. Her first film cum pane – the one you share your bread with has been screened at the ICA in London, The Modern Museum and The Museum of National Antiquities in Stockholm, Arsenal Experimental in Berlin and at several film festivals around the world. The short film 13 Related Sewing Machines had premiere of Folkets bio (The People’s Bio) on 4 March 2011. She has a Master degree in Sound Art at the Dramatic Institute and EMS, Sockholm and at the moment she is attending the MFA programme in film – with a specialisation in Curatorial Studies for Film and Video, The School of Film Directing, Gothenburg.

Webbsida: www.annalinder.se

Jag befinner mig för ögonblicket i ett vitt tomrum och väntar på nästa ögonblick (I find myself at the moment in a white void, waiting for the next moment) performance, 4 hours, IN THE ACT gives: LIKE YOU SAID - Borrowed words and stolen scenes, Högkvarteret, Stockholm, 2011.

Malin Arnell is a interdisciplinary artist/researcher, whose work is sited within the public, social realm. Informed by feminist art and queerfeminist activism she predominantly works in collaborative and collective fields; a working method which informs much of her ethos around the making of art. Arnell works in a variety of media; mapping and making guides out of explorations into territory and social, political, structures. Making and distributing alternative/wild/feral produce and creating experimental social events. Arnell is a founding member of the feminist performance group High Heel Sisters (2002-2007) and in 2005 she co-founded föreningen JA!/the YES! Association. Together with Johanna Gustavsson she organized NOBODY PUTS BABY IN A CORNER, a series of feminist gatherings in New York (2009-2010). She received a MFA from University College of Art, Crafts and Design, Stockholm and was a studio fellow at the Whitney Independent Study Program, New York. Since 2010 she’s a choreography research student at the University of Dance and Circus in Stockholm.

www.malinarnell.org

Dagen består av ett antal paneler vilka fokuserar på feministiska frågor inom konstnärlig praktik, konsthistoria och konstkritik. Medarrangörer: Johanna Burton, Center for Curatorial Studies, Bard College; och Julia Bryan-Wilson, University of California, Irvine

Mellan klockan 11:00-12:30 deltar föreningen JA! i paneldiskussionen Institutions and Their Feminist Discontents, tillsammans med Jessica Lagunas, konstnär; and Lin + Lam, konstnärskollektiv. Moderator: Rocio Aranda-Alvarado, El Museo del Barrio.

Här kan du läsa hela program för The Feminist Art Project Special Sessions, the 99th Annual Conference of the College Art Association >>

Som en del av vår medverkan i MODERNAUTSTÄLLNIGEN 2010 gjorde vi en intervention under HELDAG OM FEMINISTISKA STRATEGIER OCH METODER, den 23 oktober 2010, organiserad av Moderna Museet. Vårt verk We Will Open a New Front – lecture by Lee H. Jones genomfördes under eftermiddagens symposium, där även Diana Mulinari, Lawen Mohtadi och Tiina Rosenberg gav varsin föreläsning. Lee H. Jones spelades vid detta tillfälle av Lea Robinson, skådespelare och biträdande direktör vid Office of Multicultural Affairs och föreståndare för LGBTQ Advising & Programming, vid Columbia universitet.

Videodokumentationen av We Will Open a New Front – lecture by Lee H. Jones fanns tillgängligt i föreningen JA!s modul – Sublimt, sa föreningen i MODERNAUTSTÄLLNINGEN 2010, Moderna Museet, t.o.m. 9 januari 2011. Där fanns också hela föreläsningstexten på en gratis affisch formgiven av STUDIO SM. Affischerna var ursprungligen placerade precis utanför auditoriet där symposiet hölls och var ett subtilt sätt att avslöja föreläsaren Lee H. Jones fiktiva karaktär och samtidigt föreslå en länk till föreningen JA!

Den 20 November, 2010 uppträdde skådespelaren Vivi Nielsen som Lee H. Jones at the Second Congress of Free Artists, Aarhus Kunstbygning, Arhus, Denmark, organiserat av the Camel Collective.

Läs Öppet brev: Genom fiktionen ville vi vinna framtiden åter här >>

Vivi Nielsen som Lee H. Jones

Poster We Will Open a New Front – lecture by Lee H. Jones, English.PDF

Poster We Will Open a New Front - lecture by Lee H. Jones. Design: Studio SM

Vivi Nielsen som Lee H. Jones

Föreningen JA! deltar med verket We Will Open a New Front – lecture by Lee H. Jones #2 i SECOND WORLD CONGRESS OF FREE ARTISTS, Aarhus Kunstbygning, Aarhus, Denmark, lördagen den 20 november, 2010, klockan 11:30-17:30.

Lea Robinson & Elizabeth Whitney

Föreningen JA! är väldigt glada över att presentera THE MISCEGENATIONS PROJECT med och av Lea Robinson och Elizabeth Whitney på Kafé Copacabana, söndag den 24 oktober, klockan 19.00. (The presentation will be in English.)

Kafé Copacabana, Hornstulls strand 3, Stockholm
miscegenations.org kafecopacabana.com

Presentation of THE MISCEGENATIONS PROJECT: Writer/performers Lea Robinson and Elizabeth Whitney will discuss and present excerpts from THE MISCEGENATIONS PROJECT, an ongoing performance and digital storytelling workshop that explores intersections of identity with a focus on race, gender identity, and sexuality. THE MISCEGENATIONS PROJECT takes its name and inspiration from anti-miscegenation laws in the U.S.A. that prohibited interracial marriages—the last of these laws were removed as recently as the late 1960’s. Robinson and Whitney believe that this is a crucial moment to revisit anti-miscegenation histories as a platform to discuss relationships among racial discrimination and cultural battles over same-sex marriage and genderqueer identities.

Project History: THE MISCEGENATIONS PROJECT was developed as a digital storytelling workshop for colleges and universities. It was first developed as part of ARTSCAPE’s 2007 International Artist Residency on the Toronto Islands, where we recorded conversations with other artists about intersections among race, gender identity, and sexuality and created digital stories using film we took while in Toronto. THE MISCEGENATIONS PROJECT has been invited to workshop and present at The Femme Collective conference (Chicago), California State University Northridge, University of Wisconsin-Milwaukee, California State University Northridge, University of Massachusetts Boston, Imagining America Conference (Syracuse University), Public Memory & Ethnicity Conference (Lewis & Clark College) Broad Vocabulary Books (Milwaukee, WI), DramaRama Performance Festival (New Orleans), the National Communication Association Conference (San Antonio), and Gallery X (New Bedford, MA).

Artists bios: Lea Robinson & Elizabeth Whitney are partners in life & performance and were recently included in GO Magazine’s 100 Women We Love. For the past five years they have developed THE MISCEGENATIONS PROJECT, a performance and digital storytelling workshop that explores intersections of identity with a focus on race, gender identity, and sexuality. Together they have brainstormed pioneering performances of gender, such as the butch-femme country-western drag act, “Sissy & Cocoa Chaps: The Urban Cowdykes,” and the soon-to-be world famous hooping duo, “Bitches With Barrettes”. They are the originators and former hosts of the Works in Progress series at The Theater Offensive in Boston, and regular performers in The Femme Show. Their new performance SYRUP IN OUR SHORTS, AND OTHER SOUTHERN PLEASANTRIES was included in the 2010 July HOT! Festival at Dixon Place (NYC). Elizabeth and Lea live in New York City where they work as artists and academics. For more information on their individual projects see www.learobinsonactor.com and www.elizabethwhitney.com

Genom deltagande observationer och semistrukturerade intervjuer undersöker hon erfarenheter av – och inställningar till – feministisk aktivitet i konsten. Preliminära frågeställningar: Hur står det till med jämställdheten i konsten idag? Vilka är de prioriterade frågorna för feminister? Vilka strategier och metoder har testats för ökad jämställdhet – och hur har de fungerat?

Du är välkommen att sitta ner och samtala med och/eller bli intervjuad av Vanja Hermele när du besöker utställningen de dagar då Forskning pågår.

Vi uppmuntrar dig att boka en tid via: forskningpagar@gmail.com
Föreningen JA! har ett antal fribiljetter till den som vill delta i undersökningen och som bokar tid i förväg.

Forskning pågår kommer att ske:
Tisdag 5 oktober kl 14 – 18
Tisdag 2 november kl 14 – 18
Tisdag 7 december kl 14 – 18

Intervjuerna och observationerna kan komma att användas i Vanja Hermeles projekt Konstnärlig utveckling, delfinansierat av Framtidens kultur.

Föreningen JA! deltog i MODERNAUTSTÄLLNINGEN 2010 på Moderna Museet i Stockholm, 2 oktober, 2010 – 9 januari, 2011.

Föreningen JA! deltog med verket – Sublimt, sa föreningen som består av både fragment och färdiga verk och innehåller texter, video, bildspel samt ljudverk, vissa på svenska och vissa på engelska. Vi hade även bjudit in en del av de personer som vi tidigare har samarbetat med till att bidra med material.

Vi vill särskilt tacka Vanja Hermele, Fia-Stina Sandlund, Hong-An Truong, Leila Brännström, Lea Robinson, Kajsa Dahlberg, Henrik Andersson, samarbetspartners på Röda Sten, Agneta Josephson, Naiti del Sante, Lisa Nyberg, Helena Ulinder och Elizabeth Whitney.

Föreningen JA! gjorde också en intervention inom ramen för Moderna Museets: HELDAG OM FEMINISTISKA STRATEGIER OCH METODER.

Lördag 23 oktober kl 11.00
Förmiddag: Samtal mellan konstnärerna Petra Bauer, Annica Karlsson Rixon och Anna Viola Hallberg, Sara Jordenö och Mary Kelly. Samtalsledare: Gertrud Sandqvist.

Lördag 23 oktober kl 13.00
Eftermiddag: Presentationer av Diana Mulinari, Lawen Mohtadi, Lee H. Jones och Tiina Rosenberg. Symposiet fungerar också som ett curatoriellt ramverk för en intervention av föreningen JA!
(Samtalet och presentationerna kommer att hållas på engelska.)

Föreningen JA! presenterade också Forskning pågår med Vanja Hermele >>

Naiti del Sante är jurist och verksam som lärare i EG-rätt och diskrimineringsrätt vid Södertörns Högskola. Hon arbetar även som utredare på Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Föreläsningen är ett delmoment i föreningen JA!s projektet JÄMLIKHETSAVTAL 2010 (5 år senare). Läs mer om projektet här >>

Välkomna!

Röda Sten, Röda Sten 1, 414 51 Göteborg
www.rodasten.com

(Dis)agreements? – the utility, effectiveness, and problematics of categories

22 maj 2010 deltog vi med seminariet (Dis)agreements? – the utility, effectiveness, and problematics of categories i making ourselves visible: a day-long project in feminist space-making som initierats av Jen Kennedy och Liz Linden på Sackler Center, Brooklyn Museum i New York.

Vi började seminariet genom att göra följande uttalande: Vi kommer börja med att göra ett tillkännagivande, vi är mycket glada och entusiastiska över att dela nyheten om att Brooklyn Museum och föreningen JA! har undertecknat JA!’s JämlikhetsAvtal #3 med er. Detta har ännu inte offentliggjorts men eftersom detta är ett sådant speciellt tillfälle bestämde vi oss för att dela denna nyhet med er redan idag. Vi kommer snart att se en kort video* med bilder från själva undertecknandet av avtalet, följt av korta intervjuer med personal från Brooklyn Museum, konstnärer samt några besökare om de förväntade effekterna av detta. De olika uttalanden som görs i videon kan användas som utgångspunkt i den diskussion som kommer att följa efter visningen, alla kommer då att få en kopia av JämlikhetsAvtalet #3. Innan du tittar på videon vill vi utrycka vår djupaste tacksamhet; tack till alla på Brooklyn Museum för deras medverkan, framför allt direktör Arnold Lehman och Judy Kim, en av museets viktigaste curatorer för sitt mod, tålamod och stöd under förhandlingarna, tack Melissa Chou, Brooklyn Museum advokat som har arbetat så entusiastiskt om avtalet, men mest av allt vill vi tacka Sackler Center, all personal och speciellt Elizabeth Sackler som verkligen är den person som har gjort detta möjligt och överbryggas dialogen mellan föreningen JA! och Brooklyn Museum.
Tack alla så mycket!

Läs JämlikhetsAvtalet #3 här

26 maj skickade vi ut följande e-mail till alla deltagande i seminariet:

Kära vänner av föreningen JA!,

Återigen vill vi tacka er för att vara en del av detta utopiska ögonblick (åtminstone för oss), och ber er att förstå vår strategiska användning av fiktion. Vi hoppas innerligt att vi får äran att dela en liknande stund med dig igen, inte alltför långt in i framtiden.

Med vänlig hälsningar,
föreningen JA! / Åsa, Johanna, Hong-An och Malin

Läs mer om making ourselves visible: a day-long project in feminist space-making här >>

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

* Denna video är strikt fiktiv, baserad på ett manus av föreningen JA!. De uttalande som görs och de handlingar som utförs av aktörer i videon är inte avsedda att representera eller likna någon som arbetar på Brooklyn Museum. De åsikter som uttrycks av rollfigurerna i den här videon är baserade på diskussioner vi har haft med många människor och är avsedda att ytterligare och fördjupa diskussionerna om konsekvenserna av ett implementerande av JämlikhetsAvtalet.

Omförhandlat JämlikhetsAvtal som ingicks med Röda Sten under När Helvetet Frös Över och är startpunkten för JÄMLIKHETSAVTAL 2010 (5 år senare)

Nedan följer en kort beskrivning och bakgrund till projektet JÄMLIKHETSAVTAL 2010 (5 år senare)

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Fråga inte: “Är du för eller emot kvotering?” Fråga istället “Varför är kvinnor (och andra grupper) underrepresenterade, och vilka alternativa metoder kan vi använda, inklusive kvotering, för att ändra denna historiska underrepresentation.”

Som en del av utställningen A Space on the Side of the Road som visades på Röda Sten mellan juni och augusti förra året genomförde föreningen JA! iscensättningen När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar. Verket bestod av en fiktiv förhandling av det avtal kring jämställdhet och etnisk jämlikhet som föreningen JA! har utvecklat sedan 2005. En av utgångspunkterna var Augusto Boals idéer om att genom iscensättningar ”öva sig på” specifika situationer för att få erfarenheter som kan användas för att förändra den verklighet vi lever i.

När helvetet frös över – en iscensättning i 4 delar genomfördes efter en längre tids kommunikation mellan föreningen JA!, kuratorerna för utställningen A Space on the Side of the Road och Röda Stens personal, styrelse och medlemmar. Efter fem intensiva timmar vid förhandlingsbordet enades parterna om en ny version av avtalet. Närvarande vid förhandlingen fanns även representanter för konstnärer, besökare, A & B och eventuellt några som hade gått fel.

Sedan dess har projektet utvecklats till JÄMLIKHETSAVTAL 2010 (5 år senare) och är ett samarbete mellan föreningen JA! och Röda Sten med målet att utveckla avtalet så att det kan skrivas under också ”i verkligheten”. Syftet med avtalet är att öka kulturell, etnisk och social mångfald i konstvärlden samt att påvisa att alla har ett kön, en etnicitet, en klasstillhörighet och en sexuell läggning och hur alla dessa positioner påverkar både institutionens riktning och den enskilda individens handlingsutrymme.

Hur kan vi ”benämna” utan att riskera att reproducera de begränsande kategorier vi vill lämna bakom oss? I vilka sammanhang fungerar ”benämnandet” i stället emancipatoriskt och bidrar till aktörskap? Hur kan rätten till självdefinition fungera i avtalet, och hur ska det kunna implementeras på ett konstruktivt sätt i det vardagliga arbetet på Röda Sten?

Under projektet har föreningen JA! arbetat fram ett Kartläggningsformulär för jämlika villkor med tillhörande avtal som i ett steg på vägen för att möjliggöra att Röda Sten ska kunna och vilja skriva på föreningen JA!s JämlikhetsAvtal.

Kartläggningsformulär för jämlika villkor / Equal Opportunities Monitoring Form.pdf

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Projektet innehåller flera delmoment och under 2010 skedde att antal offentligt presentationer:

>> Den 17 mars 2010, 17.30-19.00 på Röda Sten

Föreningen JA! presenterar projektet JÄMLIKHETSAVTAL 2010 (5 år senare).

Johanna Gustavsson, Åsa Elzén, Kajsa Dahlberg och Henrik Andersson håller en föreläsning på Röda Sten om föreningen JA!s verksamhet och samarbetet med Röda Sten kring projektet JÄMLIKHETSAVTAL 2010 (5 år senare).

>> Den 22 juni 2010, 18.00 -19.30 på Röda Sten

Kan konst vara diskriminerande? Ett resonemang om tillämpningen av diskrimineringslagstiftningen på kulturområdet.

Naiti del Sante håller en föreläsning på Röda Sten om dagens diskrimineringslagstiftning med utgångspunkt i föreningen JA!s arbete med att utforma ett jämlikhetsavtal i samarbete med Röda Sten. Föreläsningen är öppen för alla intresserade.

Naiti del Sante är jurist och verksam som lärare i EG-rätt och diskrimineringsrätt vid Södertörns Högskola. Hon arbetar även som utredare på Diskrimineringsombudsmannen (DO).

När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar genomfördes efter en längre tids kommunikation mellan föreningen JA!, kuratorerna för utställningen A Space on the Side of the Road och Röda Stens personal, styrelse och medlemmar. Efter fem intensiva timmar vid förhandlingsbordet enades parterna om en ny version av JämlikhetsAvtalet. Närvarande vid förhandlingen fanns även representanter för konstnärer, besökare, A &B och eventuellt några som hade gått fel.

Sedan dess har samarbetet mellan föreningen JA! och Röda Sten handlat om att utveckla Jämlikhetsavtalet så att det kan skrivas under också ”i verkligheten”. Målet med avtalet är att öka kulturell, etnisk och social mångfald i konstvärlden samt att påvisa att alla har ett kön, en etnicitet, en klasstillhörighet och en sexuell läggning och hur alla dessa positioner påverkar både institutionens riktning och den enskilda individens handlingsutrymme.

Hur kan vi ”benämna” utan att riskera att reproducera de begränsande kategorier vi vill lämna bakom oss? Hur kan rätten till självdefinition fungera i avtalet, och hur ska det kunna implementeras på ett konstruktivt sätt i det vardagliga arbetet på Röda Sten?

Vi ser fram emot ett intressant och angeläget samtal!

Välkomna!

Föreningen JA! har skrivit under och 7 december 2009 lämnades uppropet över det till Kulturministern. Läs om uppropet här >>

Beställ boken Konsten så funkar det (inte)från KRO/KIF hemsida>>

Somewhere Over the Rainbow
Vernissage och Release:
Lördag den 3 oktober, 2009, kl.15-18
med speciellt framträdande av bandet U-nokini

Utställning: 3-31 oktober, 2009
Galleri Garaget, Lönngatan 30, Malmö
Öppettider: mån, tis 12-18, ons 12-20, tors 12-18, fre 12-17

Medverkande: Claire Bishop, Föreningen JA!, Raimi Gbadamosi, Kuratorisk Aktion, Carol Yinghua Lu
Konstnärer: Stefan Constantinescu, Raimi Gbadamosi, Jens Haaning, Adrian Piper, Agneta Strindinger
Gästredaktör/curator: Jacqueline Hoang Nguyen

Jessica Kempe skriver t.ex. i Dagens Nyheter den 25 juni 2009 följande: ”Vanja Hermeles nyutkomna bok ”Konsten – så funkar det (inte)” har redan skapat debatt. Men mot styrkan i hennes förkrossande statistik blir invändningarna till små pip. Ty, bevisar hon, kvinnors konst är fortfarande sämre betald, undervärderad och särbehandlad.” Läs hela kommentaren >>

Beställ ”Konsten – så funkar det (inte)” på KRO/KIFs hemsida >>

Som första institution i världen skrev Röda Sten på föreningen JA!s JämlikhetsAvtal lördagen den 27 juni 2009.

Underskriften skedde som en del av iscensättningen När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar och genomfördes efter en längre tids kommunikation mellan föreningen JA!, kuratorerna för utställningen A Space on the Side of the Road och Röda Stens personal, styrelse och medlemmar. Efter fem intensiva timmar vid förhandlingsbordet enades parterna om en ny version av JämlikhetsAvtalet. Vid förhandlingsbordet fanns även representanter för konstnärer, besökare och A & B och eventuellt några som hade gått fel.

Läs mer om När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar här >>

Omförhandlat JämlikhetsAvtal
Poster När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

A Space on the Side of the Road
13 juni – 16 augusti 2009. Röda Sten

Adress: Röda Sten 1, 414 51 Göteborg
Öppettider: Tisdag-söndag kl 12-17, Onsdag kl 12-19

Hör Mia Gerdins reportage här >>

Läs hela artikeln här >>

Föreningen JA! bildades 2005 och basen för vår verksamhet har varit det JämlikhetsAvtal vi initierade på vernissagen till utställningen Konstfeminism – Strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag. Avtalet är utformat som ett komplement till de rekommenderade jämställdhets- och mångfaldsplaner som alla arbetsplatser i Sverige förväntas följa. I vårt arbete med att kommunicera avtalet med konstinstitutioner har det tydligt visat sig att frågor kring jämställdhet och jämlikhet är känsliga då de är direkt kopplade till personliga ställningstaganden och den faktiska arbetssituationen. Därför vill vi inom ramen för utställningen A Space on the Side of the Road pröva en ny metod och vi hoppas på din medverkan.

När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar bör ses som en konkret övning för en konkret situation. Det är ett dialogiskt, undersökande och analyserande verk som bygger på deltagande och aktivitet. Verket innehåller fyra delar: 1. Prolog, 2. Förhandling, 3. Utvärdering och 4. Epilog. På Röda Sten vill vi skapa en fiktiv situation, en iscensättning, där vi efter manus spelar upp en prolog för att sedan gemensamt gå in i en förhandling kring JämlikhetsAvtalet och därefter avsluta med en sammanfattande epilog. I scen 2. Förhandling vill vi utifrån det ursprungliga JämlikhetsAvtalet förhandla fram lösningar och formuleringar som är realistiska i förhållande till den specifika arbetssituationen på Röda Sten genom att använda styrelsens, medlemmarnas, de anställdas och andra berörda aktörers erfarenheter av dessa frågor i vardagen som utgångspunkt.

Vi kommer att arbeta med improvisation utifrån en fast struktur och delvis utifrån ett manus. I arbetet inspireras vi av Augusto Boals ”forumteater” där fiktion inte bara används som ett sätt att reflektera över det förflutna utan även som ett sätt att förbereda sig inför framtiden. Genom verket När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar vill vi skapa erfarenheter inom ramen för en fiktiv iscensättning som sedan kan användas i en ”verklig situation”. Målet är att genom förhandling ingå JämlikhetsAvtalet. Vi har bjudit in personalen, medlemmarna och styrelsen på Röda Sten, våra medlemmar, vänner och sympatisörer att delta. Vi behöver allt stöd vi kan få. Inför och under dagen för iscensättningen behöver vi personer som vill vara med och agera och bidra till förhandlingen, men vi behöver också hjälp med dokumentation, logistik och förberedelser.

Vi samarbetar med dramapedagog Helena Ulinder som kommer att hålla en heldagsworkshop med alla som vill få en inblick i forumteater och vill delta mer aktivt i arbetet med När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar. Vi kommer även att hålla öppna möten för er som är intresserade av att delta.

Om du vill medverka hör av dig till oss!
Vi är i Göteborg 11-15 juni och 23-29 juni.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Utställningen A Space on the Side of the Road öppnar den 13 juni klockan 12.00-17.00.

Heldag workshop med Helena Ulinder, dramapedagog, söndag 14 juni, klockan 10.00-16.00, lunch mellan 12.30-13.30. (Plats meddelas senare.)

Informations- och förberedelsemöte den 25 juni klockan 19.00 på Röda Sten.

Genomförande av När helvetet frös över – En iscensättning i 4 delar, 27 juni klockan 12.00-17.00 i utställningsrummet på Röda Sten. (Detta tillfälle kommer att videodokumenteras.)

Om du vill delta i workshop och/eller i performance vänligen skriv ett mail med namn och telefonnummer till: info@foreningenja.org

Föreningen JA! startades 2005 genom sin medverkan i utställningen Konstfeminism. Föreningen JA! erbjöd då under Presskonferens/Performance några av Sveriges konstinstitutioner att ingå ett lagligt bindande JämlikhetsAvtal (#1, 2005). Vi redogjorde för könsuppdelad statistik och förespråkade kvotering och sanktioner.

Sedan dess har föreningen JA! ställt ut, genomfört aktioner, föreläst, skrivit och debatterat. I september förra året arrangerade vi Privilege Walk/Symposium – feministiska och intersektionella aspekter på samtidskonst på Lilith Performance Studio i Malmö och just nu genomför vi ett samarbete med konstnär Kajsa Dahlberg och det konstnärsdrivna galleriet Transmission i Glasgow.

På de öppna mötena som vi nu bjuder in till vill vi dels berätta om hur vårt arbete ser ut, vår historia och samtid men framförallt så vill vi se på framtiden tillsammans med er! Vi hoppas att ni vill komma och dela ett par timmar och ett par erfarenheter med oss!

Första anhalt är Stockholm:
den 26 mars kl 19-21 på kafé Copacabana, Hornstulls Strand 3
I Stockholm kommer vi att börja mötet med att visa en 40 min videodokumentation från Presskonferens/Performance, Dunkers Kulturhus, 2005 (med English text).

Andra stoppet blir i Malmö:
den 1 april kl 19-21 på Signal – center för samtidskonst, Södra Skolgatan 31
I Malmö får vi sällskap av konstnär Kajsa Dahlberg som kommer prata mer om vårt samarbete och projektet The Name Of This Association Shall Be Transmission.

Välkomna!

www.signalsignal.org
kafecopacabana.com

I november 2008 bjöd konstnären Kajsa Dahlberg in föreningen JA! till ett samarbete kring verket The Name of This Association Shall Be Transmission för utställningen Moot Points: Exercises in Self Organisation, Discourse and Collaboration, kurerad av Kathryn Elkin på Transmission Gallery i Glasgow. En av utgångspunkterna för Kajsa Dahlbergs projekt var att titta närmare på Transmissions stadgar. Vi bestämde oss för att ordna ett möte med Transmissions styrelse för att diskutera deras stadgar i förhållande till föreningen JA!s JämlikhetsAvtal (#1, 2005).

Transmissons stadgar lyder som följande:
To advance the education of the public generally and in particular the inhabitants of Glasgow and its environs by securing and maintaining premises for the purpose of presenting the arts in all their forms. In particular the works (in the widest meaning) of persons who under normal circumstances would be denied a platform for expressing their artistic ideas, so long as such ideas expressed through their work are not subversive of all religion and morality.

Efter förhandlingar med Transmissions styrelse den 28 november och efter ett flertal efterföljande email-diskussioner föreslog vi följande förändringar av stadgarna:

To develop sustainable structures and strategies for a non-profit engagement in the production of exhibitions as well as the circulation of knowledge within the field of art. To advance the education of the public generally and in particular the inhabitants of Glasgow and its environs by securing and maintaining premises for the purpose of presenting arts in all their forms. Transmission will observe an intersectional perspective and work to ensure equal opportunities in regard to gender, ethnicity, sexuality and class in all aspects of their activities; meaning exhibitions, programs, screenings, publications, availability, PR, budget and choice of committee members. A gender equal exhibition program means that at least half of the exhibited works should be made by women. An ethnic equality practice means that the institution’s selection of originators should reflect the ethnic spectrum of society.

Det var i synnerhet den här formuleringen som vi fann problematisk: “so long as such ideas expressed through their work are not subversive of all religion and morality”. Vi ansåg också att följande formulering behövde vidareutvecklas: “persons who under normal circumstances would be denied a platform for expressing their artistic ideas”.

På Transmissions årsstämma den 22 januari 2009 introducerade och representerade Kathryn Elkin föreningen JA! och Kajsa Dahlbergs (vid den här tidpunkten också medlemmar i Transmission) motion angående förändring av stadgarna enligt ovan. På mötet röstade närvarande medlemmar enhälligt att Transmissions stadgar skall förbli oförändrade.

För mer information om projektet, läs mer här (only in English) >>

Johanna Gustavsson, Malin Arnell, Line S Karlström, Marit Östberg introducerar Privilege Walk/Symposium.Photo: Elin Lundgren

Nedan kan du läsa inbjudan till Privilege Walk/Symposium – feministiska och intersektionella aspekter på samtidskonst på Lilith Performance Studio i Malmö, 6-7 september, 2008. Under symposiet deltog 14 föreläsare och workshopsledare tillsammans med över 100 besökare.

Se dokumentation och slide show här >>

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Föreningen JA! och Lilith Performance Studio bjuder stolt in till Privilege Walk / Symposium – feministiska och intersektionella aspekter på samtidskonst, 6-7 september 2008, Lilith Performance Studio, Malmö, Sverige

Med Privilege Walk vill vi skapa en plats för att fördjupa oss i feministiska och intersektionella aspekter på samtidskonsten, kvalitetsbegreppet, representation och konstproduktion som en politiserad situation. Syftet är bland annat att lära oss mer om hur makt bibehålls genom samverkande maktstrukturer, att undersöka och utarbeta metoder för att bryta ner dessa maktstrukturer.

Vi har valt titeln Privilege Walk för att markera att vi vill problematisera och kritisera våra egna privilegier. Vi vill diskutera och omvärdera begrepp som systerskap, patriarkat och solidaritet. Vårt mål är att symposiet ska peka ut en framtida riktning.

Föreläsningar och workshops med:
Kuratorisk Aktion, Paula Mulinari, Angela Dimitrakaki, Vanja Hermele, Jeuno JE Kim, Victoria Kawesa, Malin Arnell, Mujeres Publicas, Ellen Nyman, Athena Farrokhzad.

Hela symposiet är gratis. Föreläsningarna, performance och filmvisningen är öppen för alla, ingen föranmälan krävs.

Workshopsen har ett begränsat antal deltagare och vi ber er därför att anmäla dig i förväg. Skicka ett mail till info@foreningenja.org med “Anmälan: workshop” i subject, ange första-, andra- och tredjehandsval samt ditt namn och telefonnummer. Om du har anmält dig till en workshop och får förhinder – var vänlig meddela detta så att din plats kan användas av en annan deltagare.

Här finner du helgens program, samt korta biografier om de medverkande >>

Hitta till Lilith Performance Studio

Café Banjo kommer att finnas på plats och sälja lunch och fika under hela helgen.

Symposiets huvudspråk är engelska men ingen behöver vara expert på språket för att delta, vi hjälps åt att översätta frågor och svar!

På lördag kväll kl. 19.30 Midag, bar DJ och world famous band – Fabulebbs & the Sensational Stage Dyke

Vi ser fram emot en intressant helg tillsammans med er!

Privilege Walk genomförs med stöd av Stadsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt, IASPIS, Malmö Kulturnämnd och Skånes Bildningsförbund.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Läs om Privilege Walk/Symposium – feministiska och intersektionella aspekter på samtidskonst i Sydsvenska Dagbladet.

Manliga måttstockar, av Amanda Svensson, 9 september 2008

Att göra skillnad, av Carolina Söderholm, 18 september 2008

Föreningen JA! med stödtrupp installerar sig på Vikingsbergs konsthall

Nedan kan du läsa om bråket mellan föreningen JA! och Vikingsbergs Konsthall angående videoverket Mellan kommunikation och verklighet – några aspekter av jämlikhet på utställningen Bra konst på Vikingsbergs Konsthall i Helsingborg 21 april – 19 maj 2007.

15

Between_Communication3

Between_Communication2

Between_Communication1

<< >>

Vikingsbergs Konsthall påstod att videoverket – en kritiskt granskning av konsthallens aktiviteter ur ett könsrepresentationsperspektiv – aldrig anlänt till utställningen. JA! misstänkte censur och tog med sig sin egen teknik och visade videon i två timmar.

Föreningen JA! blev inbjudna av Fred Andersson att delta i utställningen Bra konst på Vikingsbergs Konsthall 21 april – 19 maj 2007. Bakgrunden till utställningen var en debatt om samtidskonst som förts i Helsingborgs Dagblad i början av året. 14 konstkritiker, konstnärer och curatorer deltog i debatten. Dessa debattörer blev inbjudna (13 tackade ja) av konsthallen att i sin tur bjuda in tre konstnärer var. Kriteriet var att konstverken ska representera god konst. 25 konstnärer tackade ja till inbjudan bland annat föreningen JA! som gjorde det nya videoverket Mellan kommunikation och verklighet – några aspekter av jämlikhet. Videon utgår från mailkorrespondens och telefonsamtal kring konsthallens verksamhet, utställningsstatistik och historia ur ett feministiskt perspektiv.

20 april, dagen innan vernissaget (och dagen efter pressvisningen) får föreningen JA! veta att verket inte kommit fram till Vikingsbergs Konsthall. Både curatorn Fred Andersson och föreningen JA! erbjuder sig att komma och lämna en dvd på Vikingsberg men konsthallen meddelar att det inte är nödvändigt eftersom det ändå inte finns teknik för att visa verket (detta trots att de biståt 7 andra verk i utställningen med teknik). Föreningen JA! erbjuder sig att ordna med att hyra teknik och installera verket själva om konsthallen betalar hyran av tekniken. Erbjudandet antas inte, med förklaringen att det inte finns pengar för att betala föreningen JA!s utrustning (monitor + dvd-spelare). Föreningen JA! beslutar sig då för att låna en monitor och en dvdspelare och åka till Vikingsberg och visa sitt verk på vernissagen. 20 april skickas ett pressmeddelande om detta ut, som du kan läsa här >>

21 april, på vernissagedagen åker föreningen JA! och några av dess medkonstarbetare till Vikingsberg i Helsingborg med sitt verk, en monitor och en dvdspelare. På plats upptäcker föreningen JA! att konsthallen monterat pressmeddelandet på en piedestal och genom detta presenterat det som ett konstverk. De menar att föreningen JA! aldrig skickat någon dvd utan iscensatt allt för att som en del av sin konstnärliga praktik skapa bråk: ”Under resans gång har det slagit oss att det aldrig var Malin Arnell/Föreningen Ja!:s avsikt att verket skulle komma fram innan vernissagedagen. Varför avbryta en pågående process bestående av telefonsamtal och mail, som ska vara/bli en del av konstverket, och skicka ett ofärdigt konstverk?” skriver föreståndarna för konsthallen i en artikel som senare publiceras i Helsingborgs Dagblad.

Föreningen JA! tar ner pressmeddelandet och installerar verket i utställningen, låter filmen visas under en timme och packar sedan ihop allt för att åka hem. Innan avgång går en av föreningen JA!s styrelsemedarbetar till kassan för att få de till styrelsen utlovade utställningskatalogerna. Först säger mannen bakom kassan att föreningen JA! inte medverkar i utställningen. Sen kräver han att styrelsemedarbetaren visar legitimation för att få en katalog (vilket ingen annan av de andra utställande konstnärerna behöver göra). Då hon vägrar uppstår en högljudd diskussion där föreningen JA!s styrelse, personalen på Vikingsbergs Konsthall och curatorn Fred Andersson medverkar. Föreningen JA! och Fred Andersson hävdar att de utsatts för censur medan konsthallen menar att föreningen JA! iscensatt allt, inklusive pågående bråk som en del av dess konstnärliga verksamhet och hävdar att föreningen JA! ljugit om att ha skickat en dvd. Under bråket ropar mannen bakom kassan att han stulit verket och att hans hund ätit upp det. Diskussionen avbryts och föreningen JA! gör sig redo att lämna Vikingsbergs Konsthall. Då en av medkonstarbetarna är på väg ut passar mannen bakom kassan på att trakassera henne sexuellt. Detta upplever hon som mycket kränkande speciellt efter de diskussioner och det maktmissbruk som just försiggått. Föreningen JA! och dess medkonstarbetare beslutar gemensamt att polisanmäla både stölden och trakasserierna.

22 april, efter vernissaget skriver curator Fred Andersson ett mail till alla deltagande i utställningen där han förklarar vad som hänt och uppmanar medverkande konstnärer till bojkott. Den enda respons som följer är en konstnär som skriver att föreningen JA! inte ska gnälla.

4 maj får föreningen JA! ett mail av chefen på Vikingsbergs Konsthall där det meddelas att dvd:n har anlänt. Plötsligt finns det också pengar till teknik och möjlighet att installera verket. Föreningen JA! kräver en offentlig ursäkt som aldrig ges och avböjer därför att visa verket på utställningen.

I september 2007 får föreningen JA! veta att förundersökningen för anmälan om stöld och sexuella trakasserier lagts ner, så även Vikingsbergs Konsthall.

Naivt och farligt. Två klassiska skällsord som ofta använts i historien när det kommit till att beskriva kvinnors konst. Konstnärer som historiskt utvecklat och berikat konsten genom att våga utmana den patriarkala dogmen. Sånt som vi i dag kallar konst: performance, videokonst och fotografi initierades av framförallt kvinnliga pionjärer, och många av dessa modiga konstnärer representeras på utställningen Konstfeminism – effekter och strategier från 1970-talet fram till i dag.

I dag öppnar utställningen på Göteborgs konstmuseum. Föreningen JA! kommer att vara där och vi vill uppmana alla i Göteborg att besöka museet och ta del av konsten som finns där.

Det sägs ofta att konsten är så fri, och den kan vara många saker: ”intressant”, ”problematiskt” och ibland även ”institutionskritisk”. Men, så har vi det här med kvalitetsbegreppet. Av någon anledning har kvinnors konst ofta beskyllts för att hålla för låg kvalitet. Och kanske är det just det som utställningen Konstfeminism försöker omförhandla? Om så är fallet är en intressant fråga:Hur kommer det sig att föreningen JA! har beskyllts för att:
1) Inte vara riktig konst?
2) Vara av låg kvalitet?

Det är exakt samma argument som i århundraden använts för att värja sig gentemot naiv och farlig kvinnokonst, det vill säga sådan konst som visas på Konstmuseet, just nu.

Begreppet frihet.
Vi talar alltså om begreppet frihet i dess liberalaste mening där de som avviker från normen (läs vit västerländsk heterosexuell man) utmålas som problemet. Och det är ett liberalt politiskt system vi lever i, i det här landet i dag. I stället för att tala om det övergripande behovet av sociala och ekonomiska lösningar ser vi enskilda politiska förslag som påminner om att plåstra om cancer snarare än att bota den.

Vi tror inte på rådande definition av en fri kultursektor. För oss innebär den friheten att vi och andra utesluts genom bruket av luddiga begrepp. Samhället är patriarkalt och det är även friheten. Dom säger att vi inte ska vara så arga, men att vara glad är ett privilegium. Att inte känna ilska inför det system och de normer vi lever i, är förbehållet de personer som gynnas.

I samband med utställningen Konstfeminisms premiär på Dunkers Kulturhus i Helsingborg hösten 2005, erbjöd föreningen JA! de institutioner som ligger bakom utställningen att skriva under ett JämlikhetsAvtal. Än så länge har ingen av institutionerna skrivit på, vare sig Dunkers kulturhus, Liljevalchs konsthall, Riksutställningar, Hälsinglands museum eller den institution som nu visar utställningen – Göteborgs konstmuseum.

Ett av argumenten har varit att man som institution inte har rätt att ingå avtal med en ideell förening. Men med stöd av följande citat från Skatteverket ger vi Göteborgs konstmuseum en förnyad chans att ingå avtalet: ”En ideell förening blir en juridisk person i och med att den har bildats. Som juridisk person har föreningen rättskapacitet, vilket innebär att den kan ha tillgångar och skulder, ingå avtal och vara part inför domstolar och myndigheter.”

Alla har erbjudits – ingen har nappat
Vi såg ursprungligen föreningen JA! som en temporär förening, som skulle upplösas så snart dess mål var uppfyllt, förhoppningsvis i samband med Konstfeminisms avslutning i Göteborg då samtliga konstinstitutioner i Sverige borde ha signerat kontraktet. Så är nu inte fallet. Föreningen lever därför vidare.

Vi fortsätter att bjuda in alla feministiska konstnärer att delta i arbetet med att störta konstpatriarkatet, genom att verka för en strukturell omfördelning av tillgången på tid, plats och pengar inom konstområdet. Föreningen är både ett konstverk och en förening. Vi tror inte på en gräns mellan konsten och det övriga samhället. Vi menar att det inte finns några neutrala rum, det finns bara överlappande krigszoner och ockupationer. Härmed vill vi rikta oss till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth: Scenkonstutredningen Plats På Scen ligger på ditt bord, den föreslår en konsekvent genomförd statistisk kvotering. Vi stödjer helt denna slutsats och föreslår att kulturministern tar initiativ till att en liknande utredning görs på bildkonstområdet. Kulturpolitiken måste genomsyras av ett kritiskt förhållningssätt till kulturarvet och kvalitetsbegreppet och den måste ha ett tydligt intersektionellt könsmaktsperspektiv.

Johanna Gustafsson, Malin Arnell, Line S Karlström, Anna Linder, Fia-Stina Sandlund

Föreningen JA!, Göteborgs Posten, Debatt, 3 februari 2007

Läs sammanfattning nedan:

Sammanfattning
Föreningen JA! ställer sig helt bakom nödvändigheten av ett könsmaktsperspektiv i kulturpolitiken, och stödjer betänkandets intersektionella ansatts. Vi är eniga med kommittén om att kulturpolitiken måste genomsyras av ett kritiskt förhållningssätt till kulturarvet och till det historiska kvalitetsbegreppet.

Föreningen JA! ser liksom kommittén att den politiska styrningen gentemot de statliga institutionerna inte ska gälla vilka effekter konsten bör ha på publik och samhället, utan att styrningen enbart ska gälla organisation, repertoar och publikarbete, utifrån ”att män och kvinnor kan vara delaktiga på lika villkor”.

Föreningen JA! stödjer helt en intensifiering av arbetet med att jämställdhetsintegrering inom såväl scenkonstområdet som hela det kulturpolitiska fältet och ser nödvändighet en av att tillföra extra ekonomiska medel.

Föreningen JA! ser liksom kommittén nödvändighet av ett integrerat jämställdhetsperspektiv även inom andra sektorer såsom arbetsmarknadspolitiken och socialpolitiken för att de uppsatta jämställdhetsmålen inom scenkonstområdet ska kunna uppfyllas.

Föreningen JA! ser nödvändigheten av att en motsvarande utredning görs inom bildkonstens område.

Läs mer om Plats På Scen här >>

Barbro Werkmäster är inte alltför imponerad av JA!:s argumentering. Hon säger:
”- Deras undersökning höll inte måttet och att dessutom göra en presskonferens till en performance är att gömma sig bakom konsten. Jag kan inte diskutera med ett konstverk, om jag gör det så blir jag en del av konstverket och det vill jag inte. Däremot är det bra att konstnärerna bildar en förening för att själva ta tag i obalansen mellan könen, vilket har gjorts förut men behöver göras på nytt och på nytt.”

Vi undrar;
- Varför denna ovilja att tala med konsten?
- Skulle B.W använda samma argument gentemot t.ex Yoko Onos Cut Piece?
- Gentemot alla typer av interventioner i konsten?
- Mot alla former av relationell estetik?
- Är det ett vattentätt skott emellan konsten och politiken?

Och varför är det BRA att vi tar tag i obalansen mellan könen, men FEL att vi gör det just här?

Dagens Nyheter 21 juli 2006 (Artikeln finns tyvärr inte längre att tillgå på Dagens Nyheters hemsida)

Jessica Kempe i Dagens Nyheter 19 juni 2006. (Artikeln finns tyvärr inte längre att tillgå på Dagens Nyheters hemsida)

Datum: kl. 13.00 – 15.00, lördag den 17 juni 2006
Plats: StockholmsTerrassen, Kulturhuset, Stockholm
Fri entré. Vid regn flyttar vi till Hörsalen, vån 3

Föreningen JA! vill på StockholmsTerrassen erbjuda en paneldebatt med fokus på konkreta åtgärder för en ökad jämställdhet och jämlikhet inom dagens samtidskonst-område. Vi har bjudit in en kunnig och entusiastisk panel som kommer att föra ett samtal utifrån följande frågeställningar.

- Hur skulle en jämställd/jämlik samtidskonstscen se ut?
- Vad finns det för hinder i vägen för att uppnå en sådan?
- Vad finns det för möjligheter att skapa en jämställd/jämlik samtidskonstscen?
- Hur står begreppet kvalitet i relation till strukturell jämlikhet?
- Hur använder du din yrkesposition för att bidra till förändring?

Moderator:
Tiina Rosenberg – Professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.

Paneldeltagare:
Johanna Gustafsson – Konstnär och representant för Föreningen JA!
Vanja Hermele – Genusvetare och journalist.
Ann Follin – Generaldirektör Riksutställningar, talesperson för utställningen Konstfeminism.
Maria Lind – Direktör IASPIS
Lars Nittve – Överintendent Moderna museet.
Gudrun Schyman – Talesperson för Feministiskt initiativ.
Paula Urbano – Konststudent på Konstfack.

Vi i föreningen JA! vill gärna ta del av dina funderingar kring dagens samtidskonst, så kom och delta i debatten, ställ frågor eller ge oss svaren?

Föreningen JA! är en förening vars mål är att störta konstpatriarkatet genom en strukturell omfördelning av tid, plats och pengar. Föreningen bildades i samband med öppningen av utställningen Konstfeminism på Dunkers kulturhus i Helsingborg i oktober 2005. Styrelsen för föreningen höll där en Presskonference/Performance i vilken vi lade fram statistik och erbjöd institutionerna att ingå ett JämlikhetsAvtal.

Paneldebatten genomförs med stöd av Stockholms läns bildningsförbund

Nedan kan du läsa manuset till det introduktionsanförande som föreningen JA! höll under Dom kallar oss Konstfeminister – en paneldebatt om jämställdheten inom samtidskonsten på StockholmsTerrassen, Kulturhuset i Stockholm 17 juni 2006.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Hej och varmt välkomna till Kulturhuset och StockholmsTerrassen och till paneldebatten Dom kallar oss Konstfeminister – en paneldebatt om jämställdheten inom samtidskonsten! Mitt namn är Line S Karlström, jag är konstnär och en del av föreningen JA! som arrangerar paneldebatten. Jag är här idag tillsammans med mina kollegor och styrelsemedlemmar av föreningen JA!, Malin Arnell – konstnär, Fia-Stina Sandlund – konstnär, Anna Linder – filmare och producent och Johanna Gustafsson – konstnär. Johanna Gustafsson kommer även att representera föreningen i panelen.

Innan vi börjar, vill vi först presentera bakgrunden till det här arrangemanget: Vi kommer kortfattat att berätta om föreningen JA!s historik, dess målsättning och avslutar sedan med närmare information om paneldebatten, själva är orsaken till att vi är här idag.

Låt oss bara påpeka, innan vi börjar, att vi i denna inledning kommer att ta oss friheten att bland annat citera telefonsamtal och e-post. Vi vill använda och hänvisa till dessa källor eftersom vi anser att viktiga saker sägs och avhandlas här. Vi väljer alltså att lyfta upp saker och ting i ljuset även om det kan leda till att vi trampar på en och annan tå.

Föreningen JA! bildades som officiell förening under hösten 2005 i samband med öppningen av utställningen Konstfeminism – strategier och effekter i Sverige från 1970 talet till idag på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utställningen är ett samarbete mellan Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Riksutställningar och konstvetaren Barbro Werkmäster och har sitt fokus på, som titeln antyder, feministiskt konst eller konst som har påverkats av, eller haft ”effekt” på den feministiska debatten, från 70-talet fram till idag. Utställningen är vandrande och öppnade för andra gången, på Liljevalchs konsthall här i Stockholm, igår.

Vi blev sammanförda till ett samtal som skulle, och har, publicerats i katalogen som hör till utställningen, och det var efter det mötet som vi fortsatte att diskutera vad utställningen innebär. Vi upptäckte nämligen att vi alla såg fram emot utställningen, med både glädje och tveksamhet.

Inledningsvis var vi rädda för att det fanns en dold agenda – att Liljevalchs konsthall och Dunkers Kulturhus behövde putsa upp sitt dåliga rykte i fråga om könsrepresentation i utställningsverksamheten och vid inköp. De är nämligen bland de sämsta konstinstitutionerna i Sverige på att bedriva en jämställd verksamhet. Hade de nu funnit det ultimata sättet att, enkelt och smidigt, ställa detta till rätta? De skulle under åren 2005-2007 inte bara få cred genom att göra en utställning med temat feminism utan viktigast av allt – förbättra statistiken vad gäller könsrepresentation med några hundra procent.

Vi såg upplägget, att klämma ihop ca 120 av Sveriges mest tongivande konstnärer, och kategorisera deras arbeten under olika teman som förminskande. Verk som haft en politisk sprängkraft riskerade att bli annekterade varumärken. Att de deltagande konstnärerna knappt får något betalt var inte heller ett gott tecken. Samtida konstnärer, av vilka många arbetar processinriktat och performativt, visas på utställningen, med ett undantag, endast genom dokumentation – det finns alltså ingen budget för en samtida feministisk konstnärlig praktik.
Vi upplevde att Konstfeminism tenderar att bli en antropologisk utställning som snarare avpolitiserar ämnet än något annat. En utställning som pekar bakåt.

Vi som står här uppe delade en önskan om att vara de som pekar framåt och vi ville att samtidens feministiska diskussion skulle finnas med i utställningssalarna. I ljuset av våra modiga, starka och fantastiska föregångare, och med stöd av alla briljanta feministiska aktörer i den samtida konsten, varav många deltar i utställningen, bestämde vi oss för att tiden var mogen. Vi tyckte att det var dags för Sveriges statliga konstinstitutioner att äntligen göra slag i saken och fixa det där med en verkligt jämställd och jämlik verksamhet en gång för alla. Var institutionerna bakom utställningen Konstfeminism, och andra konstinstitutioner som i teorin säger sig vara sugna på feminism och jämlikhet, beredda att praktisera? Var de redo för en juridisk överenskommelse?

Vid öppningen på Dunkers Kulturhus gjorde föreningen JA! sitt första offentliga framträdande genom en Presskonferens / Performance. Vi hade tagit fram statistik kring de deltagande institutionerna, samtalat med kulturnämnden om jämställdhets och mångfalds planer och även haft kontakt med Jämo. Vid en genomgång av det dokument som styr jämlikhet inom de här institutionerna förstod vi snabbt varför det inte händer så mycket på jämlikhetsfronten. Samtliga jämställdhets och mångfalds planer fungerar nämligen som rekommendationer, och har därför ingen verklig betydelse och därmed heller ingen reell funktion. Därför sammanställde vi, i samarbete med en juridik forskare, ett lagligt bindande kontrakt som innebär löfte om inkvoterad jämlikhet på institutionerna; JA! – JämlikhetsAvtal.

Avtalet går ut på att säkerställa jämlikhet vad gäller inköp, utställningar och anställningar. Vid eventuella avvikelser från 50/50 status när det gäller könsrepresentation utgår böter tillfallande föreningen JA!s verksamhet. Pengar som föreningen JA! i förlängningen delar ut till konstnärer som på något sätt blivit diskriminerade på grund av kön, etnicitet, klasstillhörighet eller sexuell läggning.

Vid Presskonferens / Performance erbjöds institutionerna att ingå avtalet men – samtliga avböjde. De gav dock ett löfte om att ta kontakt med föreningen JA! för vidare diskussion redan dagarna efter. Detta skedde dessvärre inte förrän föreningen JA! offentliggjorde tystnaden på sin hemsida. Då kom respons från institutionerna.

Riksutställningar var först ut och generaldirektör Ann Follin lät per e-post meddela att de inte ämnade skriva under avtalet. Anledningen var att de redan ansåg sig arbeta aktivt med jämlikhet, och att de delade samma vision som föreningen JA! men att de hade sitt eget sätt att uppnå målen på. Och mycket riktigt så är Riksutställningar den institution som har det bäst ställt vad gäller dessa frågor. Det här hedrar dem, men frågan kvarstår, när ska jämlikhetskraven på statliga institutioner bli bindande och inte som nu – rådgivande? Varför inte ta detta tillfälle i akt och skriva under ett kontrakt, om det som står i kontraktet är vad alla eftersträvar?

Kritiken som riktades till föreningen JA! från institutionerna var att vi inte gett institutionerna tillräckligt stort utrymme under vår performance/presskonferens (vi lät dem endast ställa JA och Nej frågor, detta under de fem sista minuterna av framträdandet) och att vi fick institutionerna att framstå som löjeväckande. Man efterlyste därför en mer saklig dialog från föreningens JA! sida.

Dunkers Kulturhus vågade inte maila föreningen JA! med risk för att materialet skulle publiceras, 1:e konstintendent Magnus Jensner meddelade per telefon att de trodde att allt de skrev skulle vändas emot dem, men att de trots det övervägde att skriva under kontraktet – ett besked utlovades inom en vecka. Löftet infriades dock inte och föreningen JA! fick istället genom ett radioprogram veta att Dunkers Kulturhus inte kommer skriva under avtalet. En tid efter radioprogrammet kom ett brev undertecknat samme Magnus Jensner och Nils Righolt, Kulturhuschef, Dunkers Kulturhus, där de anklagar föreningen JA! för att använda ”patriarkala styrtekniker”. I brevet förklarar de att de inte ämnar skriva under avtalet p.g.a., citat: ”I kommunens jämställdhetspolicy finns bägge frågorna upptagna. Dunkers Kulturhus arbetar efter dessa riktlinjer och eftersträvar förbättringar inom de områden där de inte efterlevs. Kulturhusets samlade utbudsverksamhet styrs i avtal med kommunens Kulturnämnd. Vi kan inte sluta avtal med enskilda föreningar, i det här fallet dessutom behäftat med eventuell sanktion i form av straffavgift.” Dessa ständigt återkommande formuleringar blir riktigt intressanta i ljuset av Lars Nittves ”bekännelse” i Dagens Nyheter den 18 april. Där erkänner han att han år efter år yttrat just dessa argument, men aldrig menat något. Nu vill han ha 50 miljoner av staten för att rätta till/belöna sitt beteende. En snart vedertagen taktik bland svenska konstinstitutioner?

Sist att höra av sig var Liljevalchs konsthall. Slutligen kom det ett brev signerat konsthallschef Bo Nilsson och 1:e konstintendent Niclas Östlind. De meddelade att de inte skriver under avtalet, eftersom de är en kommunal institution som arbetar utifrån kulturnämndens riktlinjer. Niclas Östlind och Bo Nilsson är kritiska emot föreningen JA!. De har upplevt att Föreningen JA! inte bjudit in till dialog. De menar att vi medvetet valt en form för vår kritik, som gjort det omöjligt för dem att försvara sig.

Föreningen JA! har gjort upprepade försök till kontakt.
Föreningen JA! har en offentlig blogg på internet där vem som helst kan gå in och kommentera och diskutera.
Föreningen JA! har presenterat kritik och statistik på bakgrund av de förutsättningar som getts oss av institutionerna själva.
Föreningen JA! har bidragit med ett helt nytt, aktuellt feministiskt verk till utställningen Konstfeminism – en utställning med ett tema som i sig självt inbegriper kritik. Uppenbarligen, förväntas denna kritik föras inom vissa, av institutionerna, reglerade ramar.

Inför den andra öppningen av utställningen, som ägde rum igår, på Liljevalchs konsthall ville föreningen JA! vara tillmötesgående och visa att vi tagit till oss kuratorsgruppens kritik angående deras upplevelse av att föreningen JA! inte låtit kuratorerna/institutionerna komma till tals under Presskonferens / Performance. Vi erbjöd därför kuratorerna för respektive institution varsin plats i en Paneldebatt / Performance där de skulle ha möjlighet att beskriva sitt förhållande till begreppet feminism, berätta om sina respektive intentioner med utställningen samt kunna räta ut ett och annat kring föreningen JA!s handlande. Institutionerna avböjde, först med invändningen att det inte fanns ekonomi till genomförandet, (föreningen JA! hade bifogat en budget som täckte reskostnaderna för de deltagande, alltså kuratorsgruppen). När föreningen JA! erbjöd sig att genomföra debatten – gratis, kom trots det ett gemensamt Nej! med förklaringen att kuratorerna inte ville uttala sig individuellt, och hänvisade att styrkan med utställningen var att den planerats och genomförts av ett kollektiv. De meddelade dessutom att de själva planerade ett samtal i egen regi, i Göteborg då utställningen avslutas 2007, och att de föredrar att tala då.

Föreningen JA! är vad man med konsttermer brukar kalla för en intervention. Denna intervention startade i och med Konstfeminism. Vi vill verkligen understryka att vi inte riktar någon som helst kritik mot enskilda medverkande konstnärskap och att vi främst har använt oss av utställningen som en symbol, för en större struktur. När vårt panelförslag avslogs av kuratorerna beslutade vi istället, att flytta ut interventionen ut ur utställningen, till Kulturhuset, som var intresserade, för att fortsätta diskutera det ämne som är kärnan i vårt arbete. Och det är det samtalet vi kommer att ta del av snart.

Vi har framförallt bjudit in personer som på ett eller annat sätt kommit med förslag till förändring på jämlikhetsområdet, som exempelvis Lars Nittve som nämndes tidigare. Vi har också bjudit in politiker eftersom det är de som i yttersta ledet fattar beslut om hur kulturpengarna ska användas, därav Leif Pagrotsky, kulturminister och Gudrun Schyman, en av talespersonerna för Feministiskt Initiativ. Leif kunde dessvärre inte komma, trots att han haft sex veckor på sig att planera in debatten. Hans sekreterare Gunnel Gennebeck förklarade för föreningens Fia-Stina Sandlund att ”Så är det här i livet”. Den som lyckas hacka sig in på regeringens hemsida kan istället läsa om hur Leif inviger utställningar sponsrade av absolut vodka och möter Jamie Oliver, den nakna kocken.

Vi ville ha en yngre generation representerad med en röst om vad som sker i utbildningen, Paula Urbano. Vi ville också ha en person som representerade ett närliggande område, scenkonstområdet, där det har hänt mycket på senare tid, vilket vi ska återkomma till senare. Vi bjöd därför in Vanja Hermele som skrivit en uppsats om kvalitetsbegreppet som hinder i vägen för jämställdhet inom teaterområdet. Vi beslöt oss också för att bjuda en chef för en konstinstitution inriktad på internationella utbyten och ateljéstipendier, Maria Lind från IASPIS.

Kuratorsgruppen för Konstfeminism hade ju redan avböjt vår tidigare förfrågan, men vi erbjöd dem trots det en plats i den här panelen. Det såg länge ut som att ingen representant för Konstfeminism skulle komma hit idag. Men, för ca två veckor sedan ringde plötsligt både Magnus Jensner från Dunkers Kulturhus och Anna Livion från Riksutställningar och ville skicka sina – chefer. Nu ville de ha två platser i panelen så det blev nästan huggsexa. Idag sitter här riksutställningars generaldirektör Ann Follin som representant för utställningen Konstfeminism.

Här är vi då, redo för paneldebatten Dom kallar oss Konstfeminister! Målsättningen är att tillsammans formulera fram konkreta åtgärder som ska skapa en jämställd samtidskonstscen. Fokus ligger alltså på framtiden! Panelen diskuterar i ca en timme, sen öppnar vi upp för frågestund i ca 30 minuter. Och eftersom vi vill att även ni i publiken ska få möjlighet att formulera er så ska alla frågor enbart kunna besvaras med JA eller Nej. Varmt välkomna allihop! Vi ska nu lämna plats för panelen och dagens moderator – Tiina Rosenberg! Johanna Gustafsson representerar föreningen JA! i panelen och samtliga styrelsemedlemmar kommer att finnas kvar här efteråt för er som vill fråga, diskutera eller blir medkonstnärer.
Mycket nöje!

Härmed lämnar vi över scenen och ordet till Tiina Rosenberg med panel!

Eftertal:
Först av allt vill vi i JA! tacka den engagerade publiken, tack!
Vi vill tacka alla de deltagande i panelen för strålande instatser, Gudrun, Vanja, Lars, Maria, Paula, Ann och moderator Tiina Rosenberg.
Och såhär i värmen tyckte vi att det passade bra att tacka panelen med en ansats till en könad fruktsallad.
(Föreningen JA! delar här ut varsin banan och varsin melon till paneln, Tiina får två meloner. Jubel utbryter.)

Tusen tack till vår femte styrelsemedlem – Anna Linder för allt arbete och för att du har spelat så fin musik för oss idag!
Vi vill också passa på att tacka Lisa Nyberg, som har dokumenterat idag och för att du har gjort en så flott affisch till oss!

Slutligen ett stort tack till alla er feminister som stöttar och ÄR Föreningen JA!

Tio Ja & Nej frågor som kommit in till föreningen JA! inför paneldebatten:

1) Refererar titeln till en känd svensk dokumentär om utstötta människor i samhällets absoluta marginal?
- JA!

2) Är det ett slumpmässigt sammanträffande att föreningen JA! har valt att förlägga debatten till just den 17:e juni när Konstfeminism öppnar på Liljevalchs den 16:e?
- NEJ!

3) Anser föreningen JA! att statliga konstinstitutioner visst har möjlighet att ingå ett avtal med en förening/ett konstverk – om de verkligen vill?
- JA!

4) Har föreningen JA! någonsin tagit på sig att föra någon av de andra medutställarna på utställningen Konstfeminisms talan?
- NEJ!

5) Anser föreningen JA! att den har all rätt att ta åt sig ära när män på maktpositioner ber om ursäkt offentligt för sitt slarv med jämställdhetsarbetet?
- JA!!

6) Oroar sig föreningen JA! för att det kommer att uppstå ”pajkastning” under paneldebatten?
- NEJ!

7 a) Har föreningenJA! valt att bjuda in Tiina Rosenberg som moderator för debatten med anledning av att hon är en av de mest kunniga genusvetarna vi har i landet och struntat i huruvida hon är en ”neutral person” eller inte?
- JA!

7 b) Anser föreningen JA! att det finns några neutrala personer överhuvudtaget?
- NEJ!

Anser föreningen JA! att nu kan det vara dags att diskutera hur man ska uppnå jämlikhet i konstvärlden på någon annans premisser än de etablerade institutionernas?
- JA!!!

9) Har föreningen valt att bjuda in två politiker som paneldebattörer (en kulturminister och en talesperson för ett feministiskt part) – inte ”trots att det är valår”, utan just för att det är valår – eftersom föreningen anser att den här diskussionen bör föras på en realpolitisk nivå?
- JA!

10) Skriver Dan Jönsson i senaste numret av konsttidskriften Hjärnstorm att föreningen JA! är ett konstverk som kommer att gå till historien?
- JA!

Till föreningen JA!

Tack för förslaget till ny performance – denna gång i form av en paneldebatt. Ni vill att var och en i arbetsgruppen ska redogöra
för sin egen tolkning av begreppet konstfeminism och sina avsikter med utställningen, men både utställningen
och katalogen har vuxit fram i en kollektiv arbetsprocess och är ett resultat av våra gemensamma kunskaper och
ansträngningar. Den styrka projektet har, som vi uppfattar saken, kommer ur vårt samarbete och vi ser inget bra skäl till att fokusera på oss som individer och tackar därför nej till ert erbjudande.

För att skapa största möjliga öppenhet kring utställningsarbetet har vi tillsammans skrivit en inledning i katalogen som behandlar definitioner, urvalsprinciper, mål etc. På er fråga om vad vi vill uppnå med utställningen, kan vi kortfattat svara att en central tanke har varit att synliggöra, dokumentera och problematisera förhållandena mellan konst och olika former av feminism under de senaste trettio åren. Vi hoppas att utställningen och katalogen skapar lust, engagemang och kunskap kring området feminism och konst; manar till handlingar inom konstområdet utifrån feministiska perspektiv och förändrar den i våra ögon ofta starkt förenklade synen på den aktuella tidsperioden.

Att ett projekt av denna art och omfattning inte kan vara invändningsfritt är en självklarhet för oss och det är en av anledningarna till att vi planerar att genomföra ett seminarium i samband med att turnén avslutas i Göteborg 2007. Då vet vi mer om vilka lärdomar som kan dras av utställningsprojektet Konstfeminism; erfarenheter och synpunkter som kan vara till hjälp för både oss och andra som vill arbeta vidare inom detta område.

Med vänlig hälsning,
Louise Andersson, Magnus Jensner, Anna Livion Ingvarsson,
Anna Nyström, Barbro Werkmäster, Niclas Östlind

—–Ursprungligt meddelande—–
Från: JA! nu [mailto:ja.nu@hotmail.com]
Skickat: den 20 februari 2006 17:40
Till: barbro.werkmaster@uu.se; Anna Livion; anna.nystrom@riksutstallningar.se;
louise.andersson@helsingborg.se; niclas.ostlind@liljevalchs.stockholm.se;
magnus.jensner@helsingborg.se
Ämne: Om JA!s deltagande

Hej Louise Andersson, Magnus Jensner, Anna Livion Ingvarsson,
Anna Nyström, Barbro Werkmäster och Niclas Östlind.

Ett mail om JA!s deltagande i andra etappen av Konstfeminism

Eftersom nästa öppning av utställningen ”Konstfeminism” närmar sig kommer vi i föreningen JA! här med ett förslag
till nytt performance.

Vi var mycket nöjda med vårt verk på Dunkers kulturhus och vi är glada över det förtroende ni visade oss. Vi har sedan dess har läst och tagit till oss av den kritik som ni har framfört. Vi vill därför göra ett nytt verk till öppningen på Liljevalchs, en paneldebatt/performance där ni får komma till tals.

Förslag från JA!: Paneldebatt/Performance.

Tid: Lördag 17 juni. 14:00.
Plats: Liljevalchs konsthall.

Ämne: Vad är ”Konstfeminism” och, varför är den?

Moderator: Tiina Rosenberg (är tillfrågad).

Medverkande:
Louise Andersson, konstpedagog, Dunkers Kulturhus
Magnus Jensner, 1:e konstintendent, Dunkers Kulturhus
Anna Livion Ingvarsson, utställningsproducent, Riksutställningar
Anna Nyström, projektassistent, Riksutställningar
Barbro Werkmäster, konstvetare
Niclas Östlind, intendent, Liljevalchs konsthall.

Varje medverkande samt moderatorn inleder med 10 minuters presentation av sig själva och sitt förhållande till feminism och till utställningen Konstfeminism.

Frågeställningar inför debatten:
Vilken personlig/politiskt ingång har du i ideologin feminism?
Vilka intentioner och mål hade du med utställningen?
Vad är din tolkning av begreppet ”Konstfeminism”?

Bifogar förslag med budget.
Vi hoppas att vi snart hör av er och att vi kan planera detta verk med er medverkan.

Med vänliga hälsningar,
Malin Arnell, Fia-Stina Sandlund, Johanna Gustafsson, Line S. Karlström/föreningen JA!

Föreningen JA! säger bara: Yes!

Den ena av dessa var Riksutställningar som meddelar att de inte ämnar skriva under avtalet. De redogjorde i sitt mail sitt arbetssätt med jämställdhets- och mångfaldsfrågor (detta arbete går att ta del av på Riksutställningars hemsida). Vi uppskattar att Riksutställningar tagit vårt förslag på allvar och bemöter oss med fakta och vi hoppas kunna hitta tid för ett samtal mellan föreningen och Riksutställningar.

Den andra institutionen var Dunkers kulturhus. Den 4 november 2005 ringde Dunkers kulturhus 1:e konstintendent Magnus Jensner upp JA:s Fia-Stina Sandlund för att uttrycka ett visst missnöje och osäkerhet från institutionen men att de ändå övervägde avtalet. Dock kände de sig förlöjligade av föreningen JA! och Jensner uttryckte oro inför att kommunicera med föreningen via mail då han var rädd att föreningen skulle offentliggöra uppgifterna. Han lovade trots allt att veckan efter samtalet delge föreningen JA, Dunkers kulturhus tankar kring avtalet. Via mail. Detta löfte gavs för ca 5 veckor sedan, därefter var det tyst. Fram till för ett par veckor sedan då bl a Jensner medverkade i P1:s kulturprogram ”Bildrutan” där han meddelade att Dunkers kulturhus inte ämnar skriva under nåt avtal på grund av att de som institution inte kunde skriva under ett avtal med en förening.

Ett par veckor efter detta radioprogram kom så ett brev från Dunkers kulturhus, till JA:s Line S Karlström. Brevet som är underskrivet av Magnus Jensner, 1:e konstintendent och Nils Righolt, Kulturhuschef meddelar att institutionen inte avser ingå JA:s avtal eftersom de; citat: ”I kommunens jämställdhetspolicy finns bägge frågorna upptagna. Dunkers Kulturhus arbetar efter dessa riktlinjer och eftersträvar förbättringar inom de områden där de inte efterlevs. Kulturhusets samlade utbudsverksamhet styrs i avtal med kommunens Kulturnämnd. Vi kan inte sluta avtal med enskilda föreningar, i det här fallet dessutom behäftat med eventuell sanktion i form av straffavgift.” Brevet uttrycker också ett missnöje över föreningen JA:s presskonferens på öppningen av utställningen ”Konstfeminism” då de anser att föreningen förvrängt institutionens statistik och läst den subjektivt, använt sig av ”patriarkala styrtekniker”.

Den tredje av institutionerna som nu har tagit kontakt med föreningen JA! är Liljevachs konsthall. I ett mejl den 14 december 2005 skriver konsthallschef Bo Nilsson och intendent Niclas Östlind att de inte kommer skriva på avtalet, eftersom de är en kommunal institution och arbetar utifrån kultunämndens riktlinjer. Vi kommer naturligtvis att vända oss till de politiska organen (de politiker, som utformar riktlinjerna för Kulturnämnd och Kulturdepartementet) för att diskutera vilka möjligheter de finns att genomföra en uppstramning. Vi förstår, vilket vi också redovisade i vårt tal på Presskonferens/Performance, att problemet inte enbart kan lösas av institutionerna själva. Men att kraven från de statliga och kommunala uppdragsgivarna måste ha mer tydligt formulerade krav.

Östlind och Nilsson är kritiska emot att de upplevt att föreningen JA! inte bjudit in till dialog. De menar att vi medvetet valt en form för hur vi har lagt fram vår kritik, som gör det omöjligt för dem att försvara sig. Föreningen JA! uppfattar det här missnöjet, som ett sätt att försöka slippa undan ifrån att diskutera frågan om jämställdhet och jämlikhet. Att vi ska backa undan för att det annars blir ledsamt och otrevligt för institutionerna. Vi har lagt fram kritik och statistik, på bakgrund av de förutsättningar som getts oss av institutionerna själva. Vi har lämnat ifrån oss kontraktet, som vi ser som vårat strå till stacken i jämlikhetsarbetet. Vi har uttryckt att vi gärna vill fortsätta diskussionen och att vi önskar en dialog.

Fortsättning följer.
Systerskapliga hälsningar, föreningen JA!
21 december 2005

Ett utdrag från artikeln: ”… Strategierna bakom och effekterna av Konstfeminism har, som vi ser det, resulterat i en antropologisk, historisk utställning som snarare neutraliserar samtida feministiska ämnen än aktiverar dom. Vi kräver något bättre. Vi ser hellre att institutioner överlag, genom åren, presenterar konst genomsyrad av en feministisk analys. Och att de dagligen praktiserar jämlikhet i sina verksamheter. Sett ur ett köns – och etnicitetsperspektiv finns idag stora snedfördelningar i förhållande till bland annat utställningsverksamhet, inköpta verk och sammansättning av personalen. Om det handlar vårt gemensamma bidrag till utställningen – föreningen JA!.”

Den 29 oktober tog Riksutställningars generaldirektör Ann Follin kontakt via mail. Med i mailet bifogas information kring Riksutställningars jämställdhets- och jämlikhets arbete. Här följer en kort sammanfattning av mailet; Ann Follin tackar för vår medverkan i utställningen Konstfeminism. Men hon meddelar att Riksutställningar inte ämnar skriva under avtalet då de anser sig ha föregått avtalets intention redan. Riksutställningar efterlyser en mer uppdaterad och saklig dialog från föreningen JA!

Den 4 november 2005 hör även 1:e konstintendent från Dunkers kulturhus, Magnus Jensner, av sig via telefon. Han ger, som anledning till att de inte hört av sig, att han varit bortrest. Han meddelar också att de på Dunkers kulturhus går igenom och överväger JämlikhetsAvtalet.
Men det finns besvikelse från Dunkers kulturhus sida, de upplever att föreningen JA! förlöjligat institutionen och det initiativ de genom utställningen Konstfeminism tagit. Att de varit öppna för dialog men uppfattat föreningen JA! som sluten och icke-kommunikativ. Bl a därför att vi vid presskonferensen på öppningen av Konstfeminism valt att besvara frågor genom att svara ja eller nej.

Vår intention med föreningen JA! är att uppnå förändring vad det gäller jämställdhet och jämlikhet inom konstområdet. Att genom vårt förslag, formulerat i JämlikhetsAvtalet, tillmötesgå önskningar om att arbeta i ett mer jämställt och jämlikt klimat. Det ser vi som en positiv gest, ett verktyg för att underlätta institutionernas arbete. Institutionerna upplever sig förbisedda och ”förlöjligade” av föreningen JA!. Att det uppfattats så är vi naturligtvis ledsna för. Samtidigt som vi hoppas att institutionerna förstår att vår intention är att ta på allvar och arbeta vidare utifrån den ansats till förändring som Konstfeminism lägger upp till.
Vi tror också att de kanske förväntade sig att vi i föreningen JA! fortsatt skulle ta huvudansvaret för kontraktet. Men det är överlämnat nu, i deras händer, därför att de har långt mer makt än vad vi har att genomföra förändringarna.
Vi för gärna dialog med institutionerna, det är ju hela poängen, därav det kontaktsökande vi startade redan veckan efter öppningen. Vi är inte ute efter att sprida dålig stämning, inte heller att ta rollen som uppviglare. Vi gick in i detta projekt med en positiv syn och med förhoppningar om en verklig förändring.

Nu när två av institutionerna visat intresse för diskussion välkomnar vi naturligtvis detta och hoppas att, inom den närmaste framtiden, kunna boka möten med respektive institutioner för att fortsätta dialogen.

Fortsättning följer. Systerskapliga hälsningar, föreningen JA!
13 november 2005

Representanter från de inblandade institutionerna var närvarande och delgavs JämlikhetsAvtalet: Riksutställningar: Anna Livion och Anna Nyström, Liljevalchs konsthall: Niclas Östlind, Dunkers Kulturhus: Magnus Jensner. Även Konstfeminisms initiativtagare Barbro Werkmäster var närvarande.

Under Presskonferens/Performance satte styrelsen för JA! upp JämlikhetsAvtaletet i storformat inne i utställningen. Styrelsens representanter: Fia-Stina Sandlund, Johanna Gustafsson, Line S. Karlström och Malin Arnell skrev under.

Här hade institutionernas representanter möjlighet att skriva under, men avstod.

Vid dagens slut meddelade både Magnus Jensner (Dunkers Kulturhus) och Niclas Östlind (Liljevalchs konsthall) att styrelsen för föreningen JA! skulle bli kontaktade av dem på måndagen som följde, alltså den 17 oktober. Men ingen kontakt togs av institutionerna.

Onsdagen den 19 oktober tar istället styrelsen för föreningen JA! kontakt. Vi skickar ett mail där vi tackar för senast och uttrycker hur mycket vi uppskattat de utställda verken och mötena med de deltagande konstnärerna. Institutionernas representanter har valt att inte svara på detta mail.

Sedan föreningen JA!s offentliggörande och överlämnandet av JämlikhetsAvtalet, den 15 oktober, har alltså ingen kontakt tagits av institutionerna ansvariga för utställningen Konstfeminism.
Vår första, välvilliga, tolkning av tystnaden var att representanterna tagit ledigt efter arbetet med utställningen. Men då en annan deltagande konstnär varit i kontakt med en av representanterna via mail förstod vi att så är inte fallet. Det lämnar oss tyvärr med tolkningen att institutionerna valt att använda en av de mest tillämpade härskarteknikerna, osynliggörande. Vi hade hoppats på att, inom ramen för ett feministiskt projekt, bli bemötta på ett annat sätt.

Fortsättning följer. Med systerskapliga hälsningar JA!
26 oktober 2005.

”Störta konstpatriarkatet! Bort med överrepresentationen av män inom konstvärlden, på såväl chefsposter som inom museer och konsthallars utställningsverksamhet. Det uppmanar föreningen JA!, bestående av konstnärerna Malin Arnell, Johanna Gustafsson, Line S Karlström, Anna Linder och Fia-Stina Sandlund.
Den nystartade föreningen driver sin aktion som en del av utställningen Konstfeminism som börjar sin turné i Helsingborg innan den vandrar vidare till Stockholm, Hudiksvall och Göteborg.

Utställningen inriktar sig på feministiska strategier och effekter inom konsten från 1970-talet fram till i dag. Den ligger i tiden och är politisk korrekt, men samtidigt som föreningen JA! med all rätt utmanar rådande maktordning, lär Konstfeminism inte bli något mer än en nostalgisk odyssé genom den feministiska konsthistorien.”

Svenska Dagbladet 22 oktober 2005

Hela artikeln här >>

”Utställningen Konstfeminism – strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till i dag är som titeln antyder en i stora delar retrospektiv utställning. Närmast nuet kommer nystartade föreningen ”JA!” som i samband med vernissagen presenterade sitt JämlikhetsAvtal och förklarade sig ha syftet ”att främja konst av hög kvalitet, det vill säga konst som bidrar till att störta patriarkatet.” Konst som redskap alltså, ett tillhygge att slå i pannan på den lede fi, där verkets värde definieras genom dess villighet att underordna sig ”saken”. Ett tänkande farligt nära den kulturkontrollerande diktaturens och så är vi där igen, i det hätskt naiva endimensionella tilltalet och det är synd. För utställningen är mycket mer än så. Detta är en skattkista fylld av verk av konstnärer som annars ofta fått stå tillbaka på en av tradition manligt dominerad konstarena.”

Expressen den 21 oktober 2005

Läs hela artikeln här >>

Nedan kan du läsa manuset till Presskonferens / Performance – föreningen JA!, som föreningen JA! höll i samband med öppnandet av utställningen Konstfeminism – feministiska strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag på Dunkers Kulturhus, Helsingborg den 15 oktober 2005.

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Hej och välkomna till en presentation av föreningen JA!. Jag heter Johanna Gustafsson, jag är konstnär. Jag vill presentera mina kollegor och styrelsen för JA! Fia-Stina Sandlund, konstnär, Malin Arnell, konstnär och Line S Karlström, konstnär. I styrelsen sitter också producent Anna Linder som tyvärr inte kunde närvara idag. Föreningen har också under den senaste månaden samarbetat med Leila Brännström som är doktorand vid juridikum i Lund. Vi har också haft hjälp med grafisk formgivning av konstnär Lisa Nyberg.

Vi som sitter här, är en grupp konstnärer som, individuellt och i andra sammanhang, länge förhållit oss till och kommunicerat de frågor som Konstfeminism belyser. Frågor om makt och mänskliga rättigheter, normer och värdehierarkier, representation och demokrati, performativitet och gränser.

I februari i år sammanfördes vi av konstvetaren, Eva Hallin, till ett samtal inför producerandet av utställningskatalogen som hör till utställningen Konstfeminism. Med det mötet som utgångspunkt och genom våra följande samtal började vi i grupp att reflektera över ramarna för utställningen Konstfeminism. Vi beslutade oss för att ta tillvara på de möjligheter som samtalen skapade och bildade föreningen JA! som en start på en större diskussion, ett forum för många fler. Och det är därför vi har bjudit hit er idag.

Låt oss berätta mer om JA!

JA! är en förening som skapar gynnsamma förhållanden för konstnärer vars verksamhet bidrar till att störta patriarkatet.
JA! är en separatistisk förening för feministiska konstnärer.
JA!s målsättning är att störta konstpatriarkatet genom att göra en strukturell omfördelning av tillgången på tid, plats och pengar inom konstområdet.
JA! nöjer sig inte med en diskussion.

JA! arbetar på flera plan samtidigt:
JA! ser till att hålla sig ajour med våra medkonstnärers situation genom att samla in fakta i form av statistik och genom att föra en dialog med såväl konstnärer, kuratorer, gallerier som institutioner.
JA! verkar för att sprida fakta och könsuppdelad statistik.
JA! möjliggör effektivare utbyte mellan de konstnärer som arbetar med feministiska frågor, genom att upprätta en sambandscentral på internet. Hemsidans innehåll kommer att formas utifrån medkonstnärernas önskemål.

Svensk jämställdhet är världsberömd. Sverige har världens mest jämställda parlament och regering. Våra politiska partier påstår sig, i princip samstämmigt, vara feministiska. Alla politiska beslut ska numer genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Alla statligt drivna institutioner i Sverige är offentligt finansierade, alltså finansierade genom statliga och kommunala skattepengar. Vilket gör att de borde vara en del av det jämställda Sverige. Alla dessa institutioner har, eller ska ha, en jämställdhetsplan. Jämställdhetsplanen är en riktlinje i institutionernas jämställdhetsarbete, och har alltså ingen laglig innebörd. Det som gör att de förblivit rekommendationer är begreppet kvalitet.

Begreppet kvalitet styrs av de som är i ledande position i konstvärlden, och köns- och etnicitets representationen på dessa positioner är mycket snedfördelad. Detta har gjort att begreppet kvalitet kommit att bli snävt, vilket fått till följd att de beslut som tas vad gäller representation vid utställningar och inköp gått samma väg. Institutionerna uttrycker i många olika samanhang vikten av att föra en diskussion kring begreppet kvalitet, att försöka förhålla sig rörligt och föränderligt till det. Men det har trots allt blivit så att den rådande definitionen av begreppet kvalitet har omöjliggjort jämställdhet och etnisk jämlikhet inom konstvärlden.

Ett vanligt missförstånd då det talas om jämställdhet och jämlikhet är att beskriva dessa specifika frågor som ”problemet”, då det i själva verket är just dessa som utgör alla möjligheter! Och att det snarare är kvalitetsbegreppet, som med tiden krympt och stelnat en aning, som i så fall skulle utgöra, inte ett problem, men ett hinder. Men det finns enkla lösningar för att bryta denna onda cirkel. Och det möjliggör JA! genom att låta kvotering gå före den nu rådande kvalitetsnormen, och att, parallellt med det genomförandet, föra en diskussion kring begreppet kvalitet.

Vi i föreningen JA! jobbar med fokus på framtiden men för att hitta lösningar ska vi helt kort redogöra för rådande situation. Vi ska härmed presentera lite statistik kring de institutioner som arrangerar utställningen Konstfeminism; Riksutställningar, Liljevalchs konsthall och Dunkers Kulturhus, så vi vet vad vi har som utgångspunkt. Men låt oss först berätta om vilken typ av information vi sökt och hur insamlandet av informationen gick till. Vi bad att få tal del av institutionernas jämställdhetsplaner och uppföljningen av hur de efterföljts, vi ställde också frågor om institutionernas beaktande av etnisk jämlikhet, klass och sexualitet.

Vi har först och främst letat information på institutionernas hemsidor, alltså den information som institutionen gör tillgänglig för publiken. Här var Liljevalchs konsthall ganska öppen med information kring utställningar och personal. Medan både Dunkers Kulturhus och Riksutställningars information var svårtillgänglig. Vi fortsatte att söka på internet, men att googla på statistik + konst visade sig vara lönlöst.

Vi kontaktade institutionerna via mail med en förfrågan om jämställdhetsinformation, jämställdhetsplaner. Liljevalchs konsthall och Dunkers Kulturhus svarade kortfattat via mail att de inte för statistik men bifogade respektive jämställdhetsplan. Vidare började vi ringa till institutionerna för att följa upp vår mail-fråga. Vi fick kommentarer som; ”Vad är jämställdhetsstatistik?” och ”Jämställdhetsplan? Det vet jag faktiskt inte om vi har någon.” Här behöver vi väl knappast tillägga att varje svensk arbetsplats enligt lag är skyldig att ha en jämställdhetsplan. Vi kontaktade också Statens kulturråd och Kulturdepartementet i letandet efter aktuell jämställdhetsstatistik. Det visade sig att detta inte fanns. Vare sig Kulturdepartementet eller Kulturrådet kräver den typen av redovisning av de institutioner som får deras ekonomiska stöd. Kulturdepartementet ville, citat: ”hålla sig på armlängds avstånd från institutionerna”. Vi tolkar det som att de anser sig vara för okunniga för att kunna bedöma kvalitet. Kulturrådet undrade vad jämställdhetsstatistik var för något. När vi förklarade sade dom: ”Aha! du vill ha hårddata, det kan bli svårt, då får du nog göra egen research, det finns spridda skurar av siffror lite här och där. Vi brukar rekommendera våra institutioner att de kanske arrangerar en utställning med kvinnoperspektiv till exempel men mer än så är det inte.”

Den statistik vi kommer att presentera är därför av varierande slag och detta beror alltså på att den information vi sökt inte har funnits att finna.

STATISTIK

Dunkers Kulturhus.
Dunkers Kulturhus öppnade den 27 april 2002.
De hade då 5 miljoner kronor att göra inköp för.
I slutet av april samma år, har 2,5 miljoner kronor spenderats, alltså hälften av pengarna.
Dessa användes på följande sätt:
24 verk köps in, gjorda av 16 konstnärer.
Utav de 16 konstnärer de köper verk av är 3 st kvinnor och 13 st är män.
Och utav de 24 verk som köps in har 6 st en kvinna som upphovsperson
och 18 verk är gjorda av män.

Till följd av denna snedfördelning riktas kritik mot Dunkers Kulturhus som ger ett löfte om bättring vid föredelningen av kvarvarande 2,5 miljoner. I december 2003 har Dunkers Kulturhus spenderat sin resterande inköpsbudget och gör en utställning för att visa sin samling. Utställningen har titeln; Samlingarna – samtidskonsten i fokus. Tyvärr så är männen i majoritet även denna gång.

I det mailsvar som kom från Dunkers Kulturhus bifogades jämställdhets- och mångfaldsplanen samt en sammanfattad statistik, som svar på vår förfrågan.
Svaret löd: ”Antal manliga konstnärer i de utställningar som vi genomfört sedan starten 2002 är 40 st (häri ingår ej utställningen ”Lättklädda damer och mustaschprydda män”, en utställning med verk från 1800-talet från samlingarna med målningar av 93 män och 18 kvinnor samt ett 20-tal verk av okända konstnärer). Antal kvinnliga konstnärer i de utställningar som vi genomfört sedan starten 2002 är 40 st (häri ingår ej utställningen ”Lättklädda damer och mustaschprydda män”, en utställning med verk från 1800-talet från samlingarna med målningar av 93 män och 18 kvinnor samt ett 20-tal verk av okända konstnärer).”
Vi vet inte riktigt varför inte utställningen ”Lättklädda damer och mustaschprydda män” inte skulle räknas med i statistiken. Vi vet inte heller varför Dunkers Kulturhus valt att göra en utställning med det namnet. Statistiken har alltså dubbla budskap. Om vi läser den som Dunkers Kulturhus vill att vi ska läsa den är fördelningen alltså 50/50, 40 kvinnor och 40 män. Men om vi läser statistiken utifrån samtliga utställda konstnärer sen öppningen 2002, blir det; 58 kvinnor och 133 män.

Enligt samma mail är personalfördelningen; 15 fast anställda män och 39 fast anställda kvinnor, totalt alltså, 54 anställda. Uppgifter om arbetsfördelning lämnas inte. Vi kollade hemsidan, där finns uppgifter om totalt 26 anställda, 9 män och 17 kvinnor. Posterna är fördelade på följande sätt: Männen arbetar som: kulturhuschef, musikproducent, grafisk formgivare, 1:e konstintendent, 1:e antikvarie, museipedagog, teknisk chef, ljus och AV tekniker, ljudtekniker.
Kvinnorna arbetar som: arrangemangskoordinator, ungdomsverksamhet (2st), bokningar/studiebesök/guidningar/etc. (1st), informatör, informationsassistent, konstintendent, konstpedagog (3st), koordinator (2st), reception/butik (2st), antikvarie/utställningsproducent (2st), IT-bibliotekarie.

Liljevalchs konsthall
Liljevalchs konsthall har under åren 2003-2005 producerat:
- 11 separatutställningar; 5 av män, 6 av kvinnor.
Men av dessa 11 separatutställningar är 4 stycken så kallade ”mellanrumsutställningar” vilket betyder att de pågår kortare tid än de ”riktiga” utställningarna. 3 av dessa 4 mellanrum fylldes med verk av kvinnliga konstnärer.
- 3 grupputställningar varav 2 är vårsalonger där uppgift kring representation inte finns tillgänglig. Den tredje är teckningsutställningen ”I linje” där 43 konstnärer deltog varav 13 var kvinnor och 30 var män.
- Samtliga utställningar har sammanställts av utställningskommissarier, dessa har alla varit män med ett undantag. Till vårsalongen ”Formbart” under Designåret 2005 delades arbetet av en man och en kvinna.

Liljevalchs konsthalls personal utgörs av 6 kvinnor och 5 män, allt som allt 11 personer. Så långt är allt bra, men om man listar personalens arbetsuppgifter talar det sitt tydliga språk:
Männen arbetar som; konsthallschef, intendent, tekniker, snickare och fastighetsintendent.
Kvinnorna arbetar som; utställningskoordinator och eventmanager (1 st), registrator – arkivansvarig och bokningsansvarig(1 st), receptionist, butiks- och förslagsansvarig(1 st), ekonomiansvarig, webbredaktör.

I början av 2002 gör intendenten på Liljevalchs konsthall, som även är en av kuratorerna på den här utställningen, Niclas Östlind, följande uttalade inför en klass på Konstfack i Stockholm: ”Tyvärr finns det inga kvinnor som har en sådan stor produktion av så hög kvalitet att de kan göra en retrospektiv på Liljevalchs.” Efter skarp kritik i landets tidningar, den såkallade ”herrklubbsdebatten” startad av Stina Högkvist i Aftonbladet, verkar det dock göra det, då Liljevalchs, har visat och kommer att visa kvinnliga konstnärer. Vi tolkar det som att kritiken tog. Men med Liljevalchs agenda och i skuggan av Niclas Östlinds tidigare uttalande är det lätt att läsa utställningen Konstfeminism som en alibiutställning vars syfte är att sopa rent framför egen dörr. Det är också lätt att ställa sig frågan vad som händer sen? Kan vi hoppas att detta är ett tecken på en mer långsiktig förändring?

Riksutställningar
Riksutställningar har en svårräknad statistik, men vad man över lag kan säga om den här institutionen är att den till största del drivs av kvinnor. När vi gått igenom de projekt som på hemsidan är märkta med ”konst”, såg vi att de flesta har kvinnor som projektledare. Tyvärr saknas oftast uppgifter om de medverkande konstnärerna. I en rapport om konst och makt med titeln: Varför blir det så snett II? som skrevs av Anna Furumark, 2004, intervjuas Riksutställningars generaldirektör Ann Folin. Hon får bl. a frågorna:
- Kan du beskriva gemensamma drag hos dem som inom konstinstitutioner? Upplever du att personalen tillhör en likartad eller olikartad grupp? Hänger innehåll och representation ihop tycker du? Organisation och produktion? Hur då i så fall?

Ann Folin svarar: Angående gemensamma drag för egna personalen: Vi har en väldigt liten rörlighet bland den fasta personalen, många har arbetat här länge. I vissa fall är detta den enda arbetsplats de har erfarenhet ifrån. Vi har få medarbetare med annan etnisk och kulturell bakgrund. På konstsidan blir det ännu tydligare. Där är personerna allt för lika vad gäller ålder, bakgrund och nätverk.
Angående likartat innehåll: Första frågan för utställningschefen är varje gång – är detta ett spännande projekt, är detta ett angeläget ämne? Utställningschefen bestämmer vad som är den konstnärliga kvalitén för projekten. Vi jobbar hela tiden aktivt med att öka kvaliteten på de inkommande utställningsförslagen. Vi gör det bl. a. genom att vara tydliga med vilken typ av projekt vi är intresserade av. Vi kan inte ta in projekt enbart baserade på att de är gjorda av personer med utländsk bakgrund, de måste ha ett angeläget innehåll. Däremot utreder vi nog dessa projekt lite extra noga innan eventuellt avslag.

Vi har valt att använda detta citat under rubriken Statistik därför att vi tycker att det väl beskriver situationen och inställningen till förändring i institutionen. Där begrepp som ”ta i beaktande” och ”jobbar hela tiden aktivt” blir institutionens bidrag till förändring.

Vi i föreningen JA! är inga upprorsmakare, och som vi tidigare uttryckt jobbar vi FÖR en lösning, vi jobbar FÖR en positiv förändring som är ett uttryckt önskemål från såväl de statliga institutionerna som utövande konstnärer. Så vi frågade oss, vad kan vi göra? Och vilka steg kan vi gemensamt ta här idag?

Inom ramarna för denna unika utställning och i sällskap av fränder i er konstnärer och institutionerna som tagit steget att göra den här utställningen vill vi också agera. Dra vårt strå till stacken som man brukar säga. Så vi har tillsammans med en jurist arbetat fram ett verktyg som kommer att underlätta jämställdhets- och jämlikhetsarbetet.

För JA! är inte bara en förening vars syfte är att främja konst av hög kvalitet, dvs. konst som bidrar till att störta patriarkatet. JA! står också för JämlikhetsAvtal.
Avtalet som vi nu vill presentera fungerar som ett komplement till kraven på jämställdhets – och mångfaldsplanerna från exempelvis Kulturdepartementet och statens Kulturråd, som är endast är rekommendationer och därmed inte bindande. Bindande är däremot JämlikhetsAvtalet.
Vi sträcker härmed ut en feministisk hand mot; Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Riksutställningar, Göteborgs konstmuseum och Hälsninglands museum samt övriga institutioner i Sverige, och hoppas att de vill ta den.

Härmed vill vi presentera JämlikhetsAvtalet!

JämlikhetsAvtal
Mellan föreningen JA! och Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Hälsinglands Museum, Göteborgs konsthall och Riksutställningar.

Avtalets innehåll
Institutionerna förbinder sig härmed att iaktta jämställdhet och etnisk jämlikhet i utställningsverksamheten, vid inköp och vid personaltillsättningar.

Jämställd verksamhet
En jämställd utställningsverksamhet innebär i avtalets mening att minst hälften av de utställda verken bör ha en kvinna som upphovsperson. Verksamheten betraktas som jämställd om andelen kvinnor som upphovspersoner är högre, eftersom kvinnliga konstnärer varit och fortfarande är underrepresenterade vid de statliga konstinstitutionerna.

En jämställd inköpsverksamhet innebär i avtalets mening att minst hälften av de inköpta verken bör ha en kvinna som upphovsperson. Den budget som institutionen avsatt för inköp bör vara jämlikt fördelad mellan könen. Institutionen bör på sikt ha som mål att hela samlingen håller denna standard.

En jämställd personaltillsättning innebär i avtalets mening att minst hälften av de tjänster som utlyses efter avtalets ingående ska tillsättas med kvinnor. Institutionen bör på sikt ha som mål att andelen anställda kvinnor respektive män ska vara jämlikt fördelade över institutionens samtliga lönegrader.

Etniskt jämlik verksamhet
En etniskt jämlik verksamhet innebär i avtalets mening att institutionernas urval av upphovspersoner bör spegla samhällets etniska mångfald. Institutionerna bär ansvaret för att finna aktuell information om samhällets etniska sammansättning från statistiska centralbyrån eller andra tillförlitliga informationskällor.

En etniskt jämlik inköpsverksamhet innebär i avtalets mening att institutionernas inköp bör spegla samhällets etniska mångfald i fråga om upphovspersoner. Den budget som institutionen avsatt för inköp bör ta hänsyn till detta. Institutionen bör ständigt sträva efter att hela samlingen speglar den etniska mångfald som vid tidpunkten existerar i Sverige.

En etniskt jämlik personaltillsättning innebär i avtalets mening att de tjänster som utlyses efter avtalets ingående tillsätts på ett sådant sätt att det speglar samhällets etniska sammansättning vid tidpunkten. Institutionen bör på sikt ha som mål att den etniska mångfalden ska vara fördelad över institutionens samtliga lönegrader.

Utvärdering
Utställningsverksamheten, inköpsverksamheten och personaltillsättningarna utvärderas i perioder om två år. Det första utvärderingstillfället infaller två år från det datum den första insitutionen undertecknat avtalet. Nästa utvärderingstillfälle infaller efter ytterligare två år och så vidare. Avtalet är inte tidsbegränsat.

Sanktion
Om någon institution vid utvärderingstillfället inte fullgjort sina åtaganden i enlighet med detta avtal måste institutionen erlägga en straffavgift om 10 000 SEK (att justeras årligen i procentuellt förhållande till basbeloppet), per procentuell felaktig representationsfördelning när det gäller kön eller etnisk mångfald inom utställningsverksamheten, inköpsverksamheten och personaltillsättningen till föreningen JA!s fond, som har upprättats för att ekonomiskt stötta de konstnärer som på grund av sin könstillhörighet, sin etnicitet eller sin sexuella läggning blivit utsatta för diskriminerande behandling.

Övrigt
Om ett åtagande i enlighet med detta avtal inte fullgörs och misslyckandet har sin orsak i institutionens arbetsrättsliga förpliktelser betraktas detta inte som ett avtalsbrott. Varje institution är bunden av avtalet från det datum då institutionens representant undertecknat avtalet.

Underskrifter
Detta avtal har upprättats i sex exemplar, av vilka föreningen JA! och institutionerna tagit var sitt.

Vi vill härmed kalla upp en representant från varje institution för att få överräcka ett JämlikhetsAvtal för påskrift. Eftersom vi befinner oss här på Dunkers Kulturhus finner vi det lämpligt att kalla upp 1: e konstintendent Magnus Jensner. Välkommen upp Magnus!

Vidare ser vi att vi har Niklas Östlind, från Liljevalchs här ibland oss. Välkommen upp Niclas!

Anna Livion, Riksutställningar, finns du här? I så fall vill vi överräcka ett JämlikhetsAvtal till dig. Välkommen upp!

Om det finns någon representant från Göteborgs konstmuseum eller Hälsinglands museum är ni välkomna fram för att ta emot era JämlikhetsAvtal

Nu vill vi öppna för era frågor i 5 minuter. Och eftersom vi nu tydligt har formulerat oss kring det här ämnet väljer vi att bara svara ja och nej med förhoppningen att ni också ska formulera er.

(Frågestund)

Vi kommer nu att gå till utställningen för att hänga upp Avtalet, och skriva under vår del. Ni är alla välkomna att göra oss sällskap! Vi kommer också att ta med oss all information som vi har samlat i en pärm och kommer att stanna en stund för ytterligare frågor.

Vi vill avsluta med att tillägga att JA! är en temporär förening som kommer att upplösas den dag då den inte längre behövs. Förhoppningsvis kommer föreningen inte längre existera efter den första utvärderingen år 2007, när utställningen Konstfeminism har turnerat klart. Då borde det hela vara grejat.

Till sist sänder vi all vår respekt till Tiina Rosenberg som för några dagar sedan avgick från sin post i styrelsen för det politiska partiet FI, på grund av trakasserier sprungna ur det kvinnohat och homohat som idag, tyvärr, fortfarande präglar det här landet, Sverige.

Nedan kan du läsa JämlikhetsAvtalet (#1, 2005) som föreningen JA! föreslog att upprätta mellan föreningen JA! och institutionerna som visade utställningen Konstfeminsim – feministiska strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag; Dunkers Kulturhus, Liljevalchs konsthall, Hälsinglands Museum, Göteborgs konstmuseum och Riksutställningar. JämlikhetsAvtalet (2005) offentliggjordes på Dunkers Kulturhus i Helsingborg den 15 oktober 2005. I och med författandet av detta JämlikhetsAvtal (#1, 2005) bildades föreningen JA!

JÄMLIKHETSAVTALET
Institutionerna förbinder sig härmed att iaktta jämställdhet och etnisk jämlikhet i utställningsverksamheten, vid inköp och vid personaltillsättningar.

Jämställd verksamhet
En jämställd utställningsverksamhet innebär i avtalets mening att minst hälften av de utställda verken bör ha en kvinna som upphovsperson. Verksamheten betraktas som jämställd om andelen kvinnor som upphovspersoner är högre, eftersom kvinnliga konstnärer varit och fortfarande är underrepresenterade vid de statliga konstinstitutionerna.

En jämställd inköpsverksamhet innebär i avtalets mening att minst hälften av de inköpta verken bör ha en kvinna som upphovsperson. Den budget som institutionen avsatt för inköp bör vara jämlikt fördelad mellan könen. Institutionen bör på sikt ha som mål att hela samlingen håller denna standard.

En jämställd personaltillsättning innebär i avtalets mening att minst hälften av de tjänster som utlyses efter avtalets ingående ska tillsättas med kvinnor. Institutionen bör på sikt ha som mål att andelen anställda kvinnor respektive män ska vara jämlikt fördelade över institutionens samtliga lönegrader.

Etniskt jämlik verksamhet
En etniskt jämlik verksamhet innebär i avtalets mening att institutionernas urval av upphovspersoner bör spegla samhällets etniska mångfald. Institutionerna bär ansvaret för att finna aktuell information om samhällets etniska sammansättning från statistiska centralbyrån eller andra tillförlitliga informationskällor.

En etniskt jämlik inköpsverksamhet innebär i avtalets mening att institutionernas inköp bör spegla samhällets etniska mångfald i fråga om upphovspersoner. Den budget som institutionen avsatt för inköp bör ta hänsyn till detta. Institutionen bör ständigt sträva efter att hela samlingen speglar den etniska mångfald som vid tidpunkten existerar i Sverige.

En etniskt jämlik personaltillsättning innebär i avtalets mening att de tjänster som utlyses efter avtalets ingående tillsätts på ett sådant sätt att det speglar samhällets etniska sammansättning vid tidpunkten. Institutionen bör på sikt ha som mål att den etniska mångfalden ska vara fördelad över institutionens samtliga lönegrader.

Utvärdering
Utställningsverksamheten, inköpsverksamheten och personaltillsättningarna utvärderas i perioder om två år. Det första utvärderingstillfället infaller två år från det datum den första insitutionen undertecknat avtalet. Nästa utvärderingstillfälle infaller efter ytterligare två år och så vidare. Avtalet är inte tidsbegränsat.

Sanktion
Om någon institution vid utvärderingstillfället inte fullgjort sina åtaganden i enlighet med detta avtal måste institutionen erlägga en straffavgift om 10 000 SEK (att justeras årligen i procentuellt förhållande till basbeloppet), per procentuell felaktig representationsfördelning när det gäller kön eller etnisk mångfald inom utställningsverksamheten, inköpsverksamheten och personaltillsättningen till föreningen JA!s fond, som har upprättats för att ekonomiskt stötta de konstnärer som på grund av sin könstillhörighet, sin etnicitet eller sin sexuella läggning blivit utsatta för diskriminerande behandling.

Övrigt
Om ett åtagande i enlighet med detta avtal inte fullgörs och misslyckandet har sin orsak i institutionens arbetsrättsliga förpliktelser betraktas detta inte som ett avtalsbrott. Varje institution är bunden av avtalet från det datum då institutionens representant undertecknat avtalet.

Underskrifter

Detta avtal har upprättats i sex exemplar, av vilka föreningen JA! och institutionerna tagit var sitt.

Helsingborg, 15 oktober 2005.

Var det bättre eller sämre än ni trodde?
- Det var som vi trodde, tyvärr: det är långt kvar tills det blir jämställt. Men vi är hoppfulla och hoppas att vi kan hjälpa till genom att starta diskussionen.

Vissa tycker inte att feminism och konst har med varandra att göra. Vad säger du om det?
- Jag håller inte med. Det finns en gammaldags syn inom konsten, med bilden av det manliga geniet och diskussionen om vad som är konstnärlig kvalitet, som vi också kommer att diskutera. Det är en väldigt världsfrånvänd inställning.

Utställningen på Dunkers tar sin utgångspunkt i 70-talets konstfeminism. Vilka lärdomar kan man dra av 1970-talet?
- Då var vänsterrörelsen väldigt stark och den feministiska konsten blev snarare en del av politiken, den föll ur konstramen. Det måste man se upp med. Vi vill och ska verka på konstscenen.

Konstfeminism i Helsingborg
Fyra frågor till Johanna Gustafsson.
Lina Kalmteg i Dagens Nyheter 12 oktober 2005